Baronen som tecknade hästar (och kvinnor)

Bildhuggaren Emil Cedercreutz hör inte till de största namnen i Finlands konsthistoria, men inte heller de bortglömda. Hans karriär är i många avseenden typisk för sin tid: född 1879 som det fjärde barnet i en adlig familj, blev konstnär trots föräldrarnas motstånd, studerade först vid Finska Konstföreningens Ritskola och företog därefter den obligatoriska studieresan till Europas konstcentrum (Bryssel, Rom och Paris). I staden vid Seine studerade han bland annat för bildhuggargurun Auguste Rodin. Väl tillbaka i Finland slog Cedercreutz ner sina bopålar i sina förfäders hemtrakter i Satakunta. Den mycket omskrivna privatutställningen i Ateneum år 1912 cementerade hans rykte som en av Finlands främsta skulptörer.

Jag har faktiskt en personlig relation till Cedercreutz konst, även om jag inte insett det tidigare. Utanför Forsthuset i Helsingfors, där jag studerat litteraturvetenskap, finns en bronsskulptur som heter Moderskärlek och föreställer ett sto tillsammans med sitt föl. Den är gjord av Emil Cedercreutz. Hästar var ett av Cedercreutz favoritmotiv och idag är han – enligt Wikipedia – främst ihågkommen just för sina hästskulpturer. Marskalk Mannerheim lär ha konstaterat att vem som helst kunde göra en skulptur av honom, men bara Emil Cedercreutz kunde göra en skulptur av hans häst.

Moderskärlek avtäcktes 1930 och måste ha gjort ett intryck på helsingforsarna. Idag kallas den lilla parken där skulpturen står för Fölskvären. Själv har jag promenerat förbi den nästan dagligen under de senaste sju åren.

Baron Cedercreutz andra specialitet var silhuetter. Silhuettklippning hör kanske inte till de stora konstformerna, men Cedercreutz verkar ha älskat det med en nästan oroväckande passion. På Emil Cedercreutz-muséets hemsida finns ett citat i vilket den klippande baronen beskriver hur hans saxar mer eller mindre räddat både hans liv och hans förstånd (tyvärr enbart på finska):

Kuinka onneton olisinkaan täällä yksinäisyydessäni ilman saksiani, kuinka köyhä ilman niitä! Ne ovat lapsuudestani saakka olleet rakkaimmat seuralaiseni, tukeneet minua, kun olen ollut sortumaisillani, sirotelleet kultaa arkeeni ja sytyttäneet juhlahetkieni soihdun. Aurinko on paistanut, missä saksineni olen vaeltanut, sakseni ovat antaneet elämän ulkonaisille ilmiöille lujat ääriviivat, ja yli maailman melun, läpi elämän kaikkien vaarojen ovat ne auttaneet minua kantamaan yksinkertaisen ja lapsenmielisen sieluni kohti uusia saavutuksia ja uusia kukkivia keväitä. Minun sakseni!

Under det tidiga 1900-talet publicerade Cedercreutz ett flertal silhuettsamlingar. Han illustrerade också andra författares böcker med sin silhuettkonst, såsom V. A. Koskenniemis Kevätilta Quartier latinissä: Muistelmia Pariisista (1912). Och på denna omväg kommer vi äntligen till orsaken för detta blogginlägg, nämligen Dikter om kvinnor, en samling silhuetter som utkom 1901.

Förra veckan råkade jag hitta ett utomordentligt fint exemplar av Dikter om kvinnor på Hagelstams antikvariat, och kunde förstås inte låta bli att slå till. Det är inte ofta man hittar 112 år gamla böcker som ser ut som om de kommit från tryckpressarna bara några timmar tidigare. (Det enda som fattades var det röda snöret som bladen ursprungligen varit sammanbundna med. På bilden ovan kan man se hålen där snöret har suttit.) Men bokens innehåll var också imponerande. Av titeln att döma hade jag väntat mig en diktsamling, men boken innehåller faktiskt bara en enda (dålig) dikt. Resten är idel silhuetter. Av kvinnor. Några smakprov, varsågoda.

(Jag är ganska säker på att den här bilden föreställer en hårdrockare från 80-talet. Eller möjligen Madonna anno Who’s That Girl.)

Dikter om kvinnor säger förstås också något om kvinnosynen under sekelskiftet. Att framställa kvinnor som upphöjda, mystiska och åtråvärda väsen skulle förmodligen inte vara helt kosher idag. Nåja, att förhärliga och idealisera kvinnan är i alla fall bättre än motsatsen. Och Cedercreutz bok är långtifrån det värsta exemplet på denna typ av objektifiering. Själv gillar jag särskilt att Cedercreutz lyckats fånga så mycket av sina modellers personlighet i sina silhuetter – som i nr 14 och 27. De är liksom inte bara arketypiska kvinnofigurer utan individer, verkliga människor. Inte illa – för att vara klippta med sax.

Lafcadio Hearn och hans finländska vänner, del 2

Lafcadio Hearns första bok om Japan, Glimpses of Unfamiliar Japan, kom ut 1894. I min första bloggning om Hearn konstaterade jag att han inte var en författare så mycket som en journalist. Det är en sanning (eller osanning) med modifikation. Hearns yrke var journalistens, men hans innersta väsen var diktarens. Han besatt det som varje verkligt skicklig journalist måste besitta: en genuin vilja att förstå det han skrev om och ett personligt perspektiv. I sina finstämda essäer om Japan är han en blandning av journalist, essäist och (oändligt hänsynsfull) kulturantropolog. Thomas Warburton skriver:

Han gav ut sig själv i allt han skrev: smälte om, färgsatte, komponerade ett mönster som skulle reflektera vad han upplevt. Både i sina översättningar och i sina reportage är han författare på ett mera genomgripande sätt än bara en förmedlare. (…) Mellan hans rader träffar man oupphörligt på hans egna erfarenheter och livssyn, på minnen ur hans irrande liv och skuggor ur hans förflutna. Nästan ständigt närvarande i hans verk är hans längtan efter och kärlek till ”oskulden och friden”, som han själv fått så liten del av, och som han visste skulle gå förlorad för alltid också i Japan.

Hearn var en blyg och tillbakadragen person och den roll han trivdes bäst i var den stillsamma iakttagarens. Hans reportage och essäer om Japan är skrivna ur en utomståendes perspektiv, men genomsyrade av sympati och vilja att förstå som saknar sin like i den (ofta banala och exotiserande) västerländska litteraturen om Japan. Ingenstans är detta så tydligt som i hans essä-novell om Yuko. Berättelsen baserar sig på de verkliga händelser som inträffade då den ryske kronprinsen Nikolaj (sedermera Nikolaj II) blev knivhuggen under ett besök i den japanska staden Otsu, nära Kyoto. Detta skedde den 11 maj år 1891, under en tid då det rysk-japanska kriget redan låg i luften och relationerna mellan de två stormakterna, den ena ännu i vardande och den andra nära sitt sammanbrott, var spända. ”Otsu-incidenten” väckte enorm uppståndelse i Japan. De japanska tidningarna försäkrade med en mun att det inte fanns en enda japan som inte var skakad och upprörd över attentatet, och kejsaren reste omedelbart till Kyoto för att personligen besöka den sårade kronprinsen. Det var inte bara press och politiker som var upprörda, den japanska allmogen deltog också i landssorgen. Lafcadio Hearn skriver om hur en enkel handelsman kom till hans hus för att få hjälp med att författa ett hövligt telegram till ”Alla ryssars kejsare”, för att betyga denne sin sorg över det inträffade. Nikolaj Romanov uppges ha fått emotta närmare 10 000 brev och telegram från bekymrade japanska medborgare.

Mitt i denna uppståndelse ägde en ur storpolitisk synvinkel mycket obetydligare händelse rum. Nio dagar efter attentatet hittades kroppen av en ung kvinna i Kyoto. Hon hade brett ut ett vitt skynke på marken framför regeringsbyggnaden i Kyoto, satt sig ner, bundit samman sina ben ovanför knäna med en sidengördel och skurit av sin halspulsåder med en liten rakkniv. I hennes ficka hittade man brev adresserade till de ryska och japanska regeringarna, i vilka hon förklarade att hon tagit sitt liv för att blidka den ryska kronprinsen och ödmjukt bad att kejsaren måtte sluta sörja. Den unga kvinnan var Yuko Hatakeyama från Kanagawa, som intill denna dag hade levt ett stillsamt liv som sömmerska i en provins. Hon kom från en samurajfamilj stadd på tillbakagång efter att hennes fader understött kejsarfientliga krafter under Tokugawa-shogunatets sista dagar (själv var hon bara tre år då shogunatet störtades). Nyheten om det inträffade spred sig snabbt och efter att Yukos kropp begravts i ett tempel i Kyoto blev hennes grav ett vallfärdsmål dit folk strömmade från både när och fjärran. På hennes gravård inristades följande kaimyo (det buddistiska namn som ges efter döden): Gi-yu-in-ton-shi-chu-myō-kyō. ”En rättänkande och tapper kvinna, omedelbart hängiven lojalitetens beundransvärda lära”.

Sådan är berättelsen om Yuko. Då Lafcadio Hearn fick höra om tragedin blev han djupt gripen och beslöt att skriva om Yuko för sina västerländska läsare. Hans andra essäsamling Out of the East innehåller en kort berättelse kallad Yuko: an remembrance i vilken Hearn beskriver händelserna kring Otsu-incidenten. Mindre hänsynsfulla författare hade kanske dissekerat sönder Yukos självmord med psykologiska och sociologiska förklaringsmodeller – eller fördömt det som vansinnigt och onödigt – men Hearns respekt för Yukos uppoffring är total. I Yukos ofattbara självmord såg han en glimt av det forna Japan, ett utslag av den innerlighet och samurajmentalitet som landets modernisering ännu inte helt förmått utrota. Hearn var själv mycket olycklig över den förändring Japan genomgick under Meiji-restaurationen. Under sina år i Japan fick han bevittna det gamla Japans långsamma undergång; hur de uråldriga traditionerna så småningom fick ge vika, hur klädesättet förändrades och hur järnvägarna drog fram över de japanska bergen såsom de en gång dragit fram över den amerikanska prärien. Västerniseringen, skriver Hearn, skedde inte bara på ytan utan också i djupet av den japanska folksjälen. Då kejsaren Mutsuhito, arkitekten bakom Japans modernisering, dog år 1912 hade landet genomgått en nästan ofattbar förvandling; från ett feodalt, förindustriellt och slutet land till en ekonomisk och militär stormakt. Om hur Hearn betraktade sin egen uppgift vittnar boktiteln på en av hans essäsamlingar; Gleanings in Buddha-Fields (det engelska verbet to glean betyder ungefär att gå omkring på fälten efter skörden och samla ihop de ax som blivit kvar). Vissheten om att leva i en värld som redan höll på att försvinna utgör den melankoliska grundtonen i många av Lafcadio Hearns essäer.

Lafcadio Hearn 1889

Trots att Lafcadio Hearn snabbt blev berömd i den anglosaxiska världen, dröjde det ända till 1901 innan hans böcker började översättas till andra språk. Märkligt nog gjordes de första översättningarna faktiskt i Finland! Den första finländaren som kom i kontakt med Hearn var äventyraren och aktivisten Konni Zilliacus, som tillbringade cirka 3 år i Japan på 1890-talet. Vid sin hemkomst publicerade han boken Japanesiska studier och skizzer (1896), som innehåller både essäer och japanska folksagor översatta till svenska. Zilliacus bok fokuserar framför allt på Japans snabba transformering till politisk och militär stormakt, vilket redan pärmen vittnar om. Boken är dessutom dekorerad med illustrationer och vinjetter ”tecknade af japanska artister och utförda i träsnitt” vilket gör den till en ganska tilltalande sak, ur ett rent estetiskt perspektiv.

Trots att Zilliacus inte nämner det, är vissa av de japanska folksagorna i hans bok tagna direkt från Hearns Glimpses of Unfamiliar Japan. Zilliacus har dessutom skrivit en kort artikel om Lafcadio Hearn (publicerad i Nya Pressen 2.1.1899). Men den som verkligen ”upptäckte” Lafcadio Hearn var en annan finländare, nämligen Karin Hirn (maka till professor Yrjö Hirn). Exakt hur och när Karin Hirn (som intresserade sig för engelsk litteratur, vilket ingalunda var vanligt i sekelskiftets Finland) upptäckte Lafcadio Hearn är inte känt, men 1901 publicerade hon ett urval av dennes essäer och sagor. Boken fick namnet Exotica och kom ut på Wahlström och Widstrands förlag (efter att paret Hirn förgäves försökt övertyga förlagen i Finland att ge ut boken). Den blev en kritiker- och läsarframgång som utkom i hela fem upplagor. De japanska tecknen på pärmen står för Lafcadio Hearns namn och adress i Kumamoto.

Då Exotica publicerades var Lafcadio Hearn nästan helt okänd i Europa. Hans böcker hade aldrig tidigare översatts till något annat språk – så här var Svenskfinland verkligen tidigt ute! Karin och Yrjö Hirn kontaktade själva Lafcadio Hearn för att be om lov att publicera sin översättning, vilket ledde till en brevväxling som fortsatte ända till Hearns död. Denna korrespondens finns publicerad i Elizabeth Bislands bok Life and Letters of Lafcadio Hearn (1906), och är på sitt eget sätt ganska fascinerande. Efter att paret Hirn sänt Hearn ett exemplar av Exotica svarar han:

Dear Professor, – About a week ago I received from Messrs. Wahlstrom and Widstrand – how strangely impressive these Northern names! – the dainty ”Exotica,” with its sunrise and flying swallows-design, and – my name and private address in Japanese thereon !

I brevet frågar Hearn bland annat om Finland:

Finland I know only through Léouzon Leduc’s delicious prose-translation [av Kalevala, min anm.]. I think of forests of birch, and lakes interminably opening into lakes, and rivers that roar in lonely places, and ”liver-coloured earth.” Wonder if the earth is really that colour? – the ground of my garden, after a shower, is exactly ”liver-colour” – a rich reddish brown.

Som ett svar på Hearns frågor om Finland sänder paret Hirn honom ett exemplar av det praktfulla planschverket Finland i 19de seklet (1893). Hearn blir förtjust. Han skriver:

A few days ago I had the delightful surprise of your album-gift: I have lived in Finland! It is very strange that some of the pictures are exactly what I dreamed of — after reading the ”Kalewala.” In fact, the book illustrates the ”Kalewala” for me : even the weird expression in the eyes of the old Kantele-singers seems to me familiar. Of course, the views of city streets and splendid buildings were all surprises and revelations; but the hills and woods and lakes looked like the Finland of my reveries. Of all the views, that of Imatra seemed to me most like the scenery of the Runoja: there was something in it of dêja vu, most ghostly, that gave me particular delight. My affectionate thanks to you both. I shall ever treasure the book and remember the kind givers.

Succén med Exotica uppmuntrade Karin Hirn att översätta flera av Lafcadio Hearns texter, och under de följande åren utkom ytterligare två volymer: Exotica. Ny samling (1903) och Spöken och drömmar från Japan (1904). Till sitt utseende är de två böckerna – behöver jag ens påpeka det mera? – mycket nätta små saker. Omslaget till Spöken och drömmar från Japan är rentav rätt avancerat för sin tid: raden av dansande kvinnosiluetter går över bokens rygg och fortsätter på bakpärmen. Tyvärr har jag inte lyckats lista ut vem som designat pärmillustrationerna.

Karin och Yrjö Hirn hade planerat att stifta personlig bekantskap med Lafcadio Hearn år 1905, då denne skulle komma till Europa. Ödet ville emellertid annorlunda. Kontakten mellan Hearn och hans finländska vänner avbröts abrupt år 1904, då Hearn helt oväntat dog i hjärtsvikt. Lafcadio Hearn fick alltså aldrig träffa sina finländska vänner. Till hans minne författade Karin Hirn en liten minnesruna, som publicerades i Ord och Bild. Senare översatte hon också en sista volym av hans texter; Natalika (1905), med texter från Hearns tid i New Orleans.

Karin Hirn avslutar sin minnesruna med att citera några rader av Hearn, några rader som fångar det väsentliga i dennes syn på Japan och dessutom ger läsaren en uppfattning om Lafcadio Hearns egna, känsliga och drömmande personlighet. Låt oss alltså ge Lafcadio Hearn själv sista ordet:

Onda vindar från väster blåsa nu över Horai, och den trolska atmosfären viker undan för dem. Den dröjer kvar endast i fläckar och band, – lika dessa långa, klarvita, strimmiga skyar, som stryka fram över landskapen i de japanska målningarna. Under dessa små remsor av trolska dunster kan man ännu återfinna Horai, – men eljes ingenstädes… Glöm ej att Horai även kallas Shinkiro, vilket betyder Hägring, – Visionen av det Oförnimbara. Och Visionen förbleknar, – för att aldrig mer återupplivas, utom i bilder, dikter och drömmar…

Snygga böcker, del 2

God jul till er alla! Denna blogg fyllde nyss ett år och för att fira detta presenterar jag härmed del två i min serie ”Snygga böcker” – serien där vi skamlöst objektifierar boksnyggingar och ger blanka fan i den inre skönheten! Förra gången var temat ryska böcker i finlandssvensk översättning. Denna gång blir det modernistisk litteratur från Finland.

Det är omöjligt att tala om finlandssvensk modernism utan att tala om Hagar Olsson. Om Edith Södergran var den finlandssvenska modernismens Jesus så var Olsson dess Johannes Döparen, profeten som gick före och banade väg (liknelsen haltar dock lite eftersom de båda debuterade samma år). Eller för att uttrycka saken annorlunda: om Södergran var modernismens geni, så var Olsson dess teoretiker. Bort med all världsfrånvänd, skönhetsdyrkande herdelyrik och in med ställningstagande, vitala dikter – det var grundtanken i Hagar Olssons litterära program.

Boken ovan är Hagar Olssons första essäsamling, Ny generation från 1925. Samlingen är till lika delar litteraturkritik och programförklaring, en knytnäve riktad mot det litterära etablissemangets solar plexus – men också mot den finländska allmänheten som endast läste detektiv- och missromaner. Till de moderna författare som Olsson skriver om hör bland annat James Joyce, Walt Whitman och Apollinaire. Den genuint modernistiska pärmbilden är ritad av skulptören Wäinö Aaltonen (som Olsson hade en kort affär med vintern 1926). Aaltonen ritade också pärmbilden till Olssons följande bok, romanen Mr Jeremias söker en illusion, som utkom 1926…

…och pärmbilden till den finskspråkiga översättningen (som utkom 1927):

På mitt exemplar av den finskspråkiga utgåvan finns ett halvomslag som förlaget använt för att marknadsföra boken – enligt halvomslaget är boken ”Den första inhemska modernistiska romanen”. (Omslaget skryter också med att boken är illustrerad av Wäinö Aaltonen. Tydligen var W.A. mäkta populär år 1927.) På bakpärmen citeras en berömmande recension av självaste Olavi Paavolainen:

Olavi Paavolainen och Hagar Olssons hade en intressant relation. De hörde båda till den modernistiska rörelsens profeter, han på den finskspråkiga sidan och hon på den svenskspråkiga. Paavolainen var den yngre av de tu och under 20- och 30-talen samarbetade han ofta med Olsson. Hans kanske mest berömda bok – Nykyaikaa etsimässä (1929) – inleds med ett fyra sidor långt öppet brev till ”dear Hagar”. Och inte bara det; Paavolainen designade också omslaget till Hagar Olssons generationsroman På Kanaanexpressen (1929):

Ja, vad kan man säga – Paavolainen kunde sin sak! Detta omslag är rena rama sinnebilden för ett modernistiskt omslag. Vi har järnvägar, geometriska former, kollageteknik, olika fonter… Men det som fascinerar mig mest är nog den unga kvinnan, vars blick så öppet och oförskräckt möter läsarens. Vem var hon? Enligt uppgifter i boken kommer fotografierna på pärmen från tre olika källor: Albert Renger-Patzsche (en berömd tysk fotograf), Max Burchartz (en annan tysk fotograf) och ”Folkwangschule Fotofachklasse” (Folkwangschule är en tysk konsthögskola som grundades 1902). I teorin vore det kanske möjligt att utreda den unga kvinnans identitet — men det låter som ett ganska tidskrävande projekt. Undrar om hon någonsin fick veta att hon hamnat på omslaget till en finlandssvensk roman…?

Dagens sista boksnygging är Mika Waltaris och Olavi Lauris diktsamling Valtatiet (Olavi Lauri är pseudonym för vår gamle vän Olavi Paavolainen). På svenska skulle titeln lyda  ”Huvudvägarna”, men den översättningen gör inte rättvisa åt den finska titelns poetiska klang.

Valtatiet utkom 1928 och det tjusiga omslaget är ritat av Sylvi Kunnas. Tyvärr är innehållet inte lika övertygande som omslaget. Att Waltari och Paavolainen är hänförda av den moderna livsrytmen kan inte förnekas, men dessvärre är hänförelse inte samma sak som poetisk begåvning. Dikterna är fullproppade med modärn rekvisita: automobiler som vrålar fram genom natten, oceanångare som tuffar iväg till Sydamerika och diverse teknologiska underverk. Åsynen av en ”valoreklaami” får diktarna att sucka av beundran (och då skall vi inte tala om hur de reagerar när de ser en hiss). Det hela gör ett ganska naivt intryck, särskilt i jämförelse med Henry Parlands ironiska och genomskådande dikter. Men så var lyriken kanske inte heller Waltaris eller Paavolainens starkaste område. Paavolainen blev sedermera känd som essäist och Waltari som författare av omåttligt populära (och genuint bra) historiska romaner.

Jag har nämnt geometriska former, kollageteknik och modärna motiv som exempel på vad som kännetecknar modernistiska omslag. Men som många läsare säkert har lagt märke till finns det också människogestalter på alla de bokomslag jag har pratat om. Detta är ingen slump. Den litterära modernismen bottnade ju ytterst i en ny livsfilosofi, ett nytt sätt för Människan att förhålla sig till sin omvärld. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att bokomslagen från 20-talet ofta ställer människan i centrum och uppvisar människogestalter som är stiliserade, suddiga i konturerna eller splittrade i sina beståndsdelar. En ny tid krävde en ny konst – och en ny syn på människan.

Det var allt för den här gången. Om någon läsare känner till fler fina modernistiska omslag så tar jag gärna emot tips!

Snygga böcker, del 1

(ovan: osnygga böcker)

Jag kommer aldrig att förstå människor som tycker om skinnband. Läder är inte ett bra material att binda in böcker i: det bleknar snabbt, blir torrt och poröst, slits på ett ojämnt sätt. Dessutom är det svårt att komma över det faktum att läder är något olycksaligt djurs hud, i alla fall för en naiv, verklighetsfrånvänd person som jag. Att ha en samling hudstycken på min bokhylla, som en annan seriemördare, är på något sätt en smått motbjudande tanke. (Den som inte tycker att böcker inbundna i hud är äckliga kan kolla in det här klippet.

Men värst av allt: skinnband är tråkiga. Alla ser mer eller mindre likadana ut; bruna, gubbiga (aka ”värdiga”) och opersonliga. Dekorationerna brukar inskränka sig till lite guld på ryggen. Gäsp.

Pappersband (d.v.s. häftade böcker) är en annan grej. Visst, många av pappersbanden från det tidiga 1900-talet har ett tämligen oinspirerat utseende – se bilden av Den Hemliga glöden i mitt inlägg om ”Eriksonaden” – men det finns också böcker med både snygga och påhittiga omslag. Det var egentligen just vid sekelskiftet som förlagen i Finland började satsa på de häftade upplagornas utseende, vissa mer och andra mindre. Och eftersom jag kommit över en del snygga böcker i mina dagar, tänkte jag ta tillfället i akt och visa upp några av dem här. Dagens tema är ryska författare i (finlands)svensk översättning och dagens första bok är Svarte brodern, en samling noveller av Anton Tjechov som utkom på Söderströms förlag 1896:

Nice! Pärmillustrationen är tecknad av Alex Federley, en av föregångarna inom illustratör-branschen i Finland. Jag gillar den rätt mycket – det är en bild som, för att ta till en kliché, innehåller en berättelse. Själva titelnovellen, en pseudo-spökhistoria med nietzscheanska undertoner, är inte så dålig den heller. Den handlar om en lovande ung man för vilken allting lyckas så länge han tror på sin egen överlägsenhet och struntar i vad andra tycker om honom. Hur den svarte brodern passar in i berättelsen får ni själva ta reda på.

Svarte Brodern är också intressant ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Enligt denna lista hör boken, som utkom 1896, faktiskt till de allra första svenska översättningarna av Tjechov. Enskilda noveller av Tjechov hade naturligtvis översatts tidigare (och publicerats i olika tidningar) men om jag tolkar listan rätt så torde Svarte Brodern vara den första svenska översättningen som utkom i bokform (tillsammans med Tre berättelser som också utkom 1896). Att detta skedde just i Finland är kanske mera slump än någonting annat – men intressant i alla fall. Om översättaren, Elin Schosty, har google intet att förtälja, men hon verkar ha varit rikssvensk.

Nästa ryss är Leonid Andrejev, vars anti-krigsroman Det röda skrattet utkom på Söderströms förlag 1905:

Det första jag tänker på när jag ser det här omslaget är lakupekka Röda dödens mask av Edgar Allan Poe. Det röda skrattet börjar också mycket poe-aktigt: boken ger sig ut för att vara ett ”fragment ur ett funnet manuskript” och de första orden är (no kidding) ”vansinne och fasa”. Boken är dock ingen skräckhistoria – i alla fall inte i ordets traditionella mening. Andrejevs syfte är att skildra krigets fasor och det gör han också på ett extremt suggestivt sätt. Det röda skrattet är utan tvekan den obehagligaste boken jag har läst på länge, och det mardrömslika sista kapitlet är ett litet expressionistiskt mästerverk. Det som förvånar mig mest är att en bok som denna kunde skrivas före det första världskriget. Andrejev måste ha haft latenta profetiska gåvor. I själva verket är det kanske inte helt fel att betrakta Det röda skrattet som science fiction; berättelsen skrevs 1904, utspelar sig i en nära framtid och handlar om ett ”stort europeiskt krig”.

Som en kuriositet kan nämnas att Leonid Andrejev – liksom många andra samtida ryska författare – gärna vistades i Finland. 1908 lät han bygga en väldig villa i Vammelsuu (en by på det karelska näset) och efter revolutionen bosatte han sig i Finland permanent. Någon författarkarriär i Finland blev det dock inte fråga om; han dog redan 1919, urfattig och förbittrad. Efter sig lämnade han bland annat en stor samling färgfotografier, tagna i Vammelsuu ca 1908-1919. (Några halvtaskiga skanningar kan beundras här.)

Det om Andrejev. Tyvärr innehåller Det röda skrattet ingen information om vem som designat det överraskande moderna omslaget (vilket i och för sig inte är konstigt: under det tidiga 1900-talet var det mera regel än undantag att illustratörerna blev omnämnda). Bokens översättare är ”A.B.” vilket enligt google är lika med Adelaide Burjam – ytterligare en person som inte lämnat några spår efter sig i litteraturhistorien. Burjam verkar emellertid också ha gjort några översättningar från finska till tyska, vilket tyder på att hon var jävligt språkkunnig finlandssvensk.

Vi avslutar med Maksim Gorkijs Varjenka Aljesova, som utkom på Wentzel Hagelstams förlag 1901:

Bakom signaturen H.S. döljer sig ingen mindre än Hugo Simberg. Jag är ärligt talat inte säker på vad den brinnande roten skall symbolisera – det förekommer i alla fall inga sådana i själva berättelsen. Varjenka Aljesova handlar om en ung vetenskapsman med höga tankar om sig själv som – mot sin vilja och utan att erkänna det för sig själv – förälskar sig i ett spontant naturbarn från landet. Därmed är konflikten klar: förnuft mot känsla, ältande mot spontanitet, introspektion mot aktion. Ingen särskilt originell story, det är sant, men boken är full av träffande beskrivningar och tänkvärda psykologiska iakttagelser (”kärleken är dens seger, som älskar minst, öfver den som älskar mest”). Humor icke att förglömma.

Mannen som översatte Varjenka Aljesova till svenska hette Rafael Lindqvist och var av allt att döma en ganska originell typ: före detta soldat i tsarens armé, chefredaktör för ett par skämttidningar, amanuens på universitetsbiblioteket och högerradikal. Under första hälften av 1900-talet översatte han en hel mängd rysk litteratur till svenska, men som översättare var han mera entusiastisk än bra – i alla fall enligt Svenskt översättarlexikon. Per Erik Wahllund lär ha beskrivit Lindqvist översättningar som ”krystade, låghalta, fulla av skrattretande vändningar och obetalbara nödrim”. Autsch. Vad gäller Varjenka Aljesova så översattes boken på nytt bara fyra år senare, denna gång av en rikssvensk översättare. I sin andra svenskspråkiga reinkarnation heter boken (säkerligen mer korrekt) Varenka Olessof.

Det verkar som om finlandssvenska författare skulle ha spelat en ganska stor roll i översättandet av rysk litteratur under det tidiga 1900-talet. Vilket, med tanke på geografiska och politiska realiteter, kanske inte är så överraskande. East is east and west is west och Finland sitter däremellan, för att ta till en gammal klyscha. Hur som helst, det får räcka för denna gång. Nästa gång blir det förhoppningsvis mera bilder och mindre text!