Snygga böcker, del 1

(ovan: osnygga böcker)

Jag kommer aldrig att förstå människor som tycker om skinnband. Läder är inte ett bra material att binda in böcker i: det bleknar snabbt, blir torrt och poröst, slits på ett ojämnt sätt. Dessutom är det svårt att komma över det faktum att läder är något olycksaligt djurs hud, i alla fall för en naiv, verklighetsfrånvänd person som jag. Att ha en samling hudstycken på min bokhylla, som en annan seriemördare, är på något sätt en smått motbjudande tanke. (Den som inte tycker att böcker inbundna i hud är äckliga kan kolla in det här klippet.

Men värst av allt: skinnband är tråkiga. Alla ser mer eller mindre likadana ut; bruna, gubbiga (aka ”värdiga”) och opersonliga. Dekorationerna brukar inskränka sig till lite guld på ryggen. Gäsp.

Pappersband (d.v.s. häftade böcker) är en annan grej. Visst, många av pappersbanden från det tidiga 1900-talet har ett tämligen oinspirerat utseende – se bilden av Den Hemliga glöden i mitt inlägg om ”Eriksonaden” – men det finns också böcker med både snygga och påhittiga omslag. Det var egentligen just vid sekelskiftet som förlagen i Finland började satsa på de häftade upplagornas utseende, vissa mer och andra mindre. Och eftersom jag kommit över en del snygga böcker i mina dagar, tänkte jag ta tillfället i akt och visa upp några av dem här. Dagens tema är ryska författare i (finlands)svensk översättning och dagens första bok är Svarte brodern, en samling noveller av Anton Tjechov som utkom på Söderströms förlag 1896:

Nice! Pärmillustrationen är tecknad av Alex Federley, en av föregångarna inom illustratör-branschen i Finland. Jag gillar den rätt mycket – det är en bild som, för att ta till en kliché, innehåller en berättelse. Själva titelnovellen, en pseudo-spökhistoria med nietzscheanska undertoner, är inte så dålig den heller. Den handlar om en lovande ung man för vilken allting lyckas så länge han tror på sin egen överlägsenhet och struntar i vad andra tycker om honom. Hur den svarte brodern passar in i berättelsen får ni själva ta reda på.

Svarte Brodern är också intressant ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Enligt denna lista hör boken, som utkom 1896, faktiskt till de allra första svenska översättningarna av Tjechov. Enskilda noveller av Tjechov hade naturligtvis översatts tidigare (och publicerats i olika tidningar) men om jag tolkar listan rätt så torde Svarte Brodern vara den första svenska översättningen som utkom i bokform (tillsammans med Tre berättelser som också utkom 1896). Att detta skedde just i Finland är kanske mera slump än någonting annat – men intressant i alla fall. Om översättaren, Elin Schosty, har google intet att förtälja, men hon verkar ha varit rikssvensk.

Nästa ryss är Leonid Andrejev, vars anti-krigsroman Det röda skrattet utkom på Söderströms förlag 1905:

Det första jag tänker på när jag ser det här omslaget är lakupekka Röda dödens mask av Edgar Allan Poe. Det röda skrattet börjar också mycket poe-aktigt: boken ger sig ut för att vara ett ”fragment ur ett funnet manuskript” och de första orden är (no kidding) ”vansinne och fasa”. Boken är dock ingen skräckhistoria – i alla fall inte i ordets traditionella mening. Andrejevs syfte är att skildra krigets fasor och det gör han också på ett extremt suggestivt sätt. Det röda skrattet är utan tvekan den obehagligaste boken jag har läst på länge, och det mardrömslika sista kapitlet är ett litet expressionistiskt mästerverk. Det som förvånar mig mest är att en bok som denna kunde skrivas före det första världskriget. Andrejev måste ha haft latenta profetiska gåvor. I själva verket är det kanske inte helt fel att betrakta Det röda skrattet som science fiction; berättelsen skrevs 1904, utspelar sig i en nära framtid och handlar om ett ”stort europeiskt krig”.

Som en kuriositet kan nämnas att Leonid Andrejev – liksom många andra samtida ryska författare – gärna vistades i Finland. 1908 lät han bygga en väldig villa i Vammelsuu (en by på det karelska näset) och efter revolutionen bosatte han sig i Finland permanent. Någon författarkarriär i Finland blev det dock inte fråga om; han dog redan 1919, urfattig och förbittrad. Efter sig lämnade han bland annat en stor samling färgfotografier, tagna i Vammelsuu ca 1908-1919. (Några halvtaskiga skanningar kan beundras här.)

Det om Andrejev. Tyvärr innehåller Det röda skrattet ingen information om vem som designat det överraskande moderna omslaget (vilket i och för sig inte är konstigt: under det tidiga 1900-talet var det mera regel än undantag att illustratörerna blev omnämnda). Bokens översättare är ”A.B.” vilket enligt google är lika med Adelaide Burjam – ytterligare en person som inte lämnat några spår efter sig i litteraturhistorien. Burjam verkar emellertid också ha gjort några översättningar från finska till tyska, vilket tyder på att hon var jävligt språkkunnig finlandssvensk.

Vi avslutar med Maksim Gorkijs Varjenka Aljesova, som utkom på Wentzel Hagelstams förlag 1901:

Bakom signaturen H.S. döljer sig ingen mindre än Hugo Simberg. Jag är ärligt talat inte säker på vad den brinnande roten skall symbolisera – det förekommer i alla fall inga sådana i själva berättelsen. Varjenka Aljesova handlar om en ung vetenskapsman med höga tankar om sig själv som – mot sin vilja och utan att erkänna det för sig själv – förälskar sig i ett spontant naturbarn från landet. Därmed är konflikten klar: förnuft mot känsla, ältande mot spontanitet, introspektion mot aktion. Ingen särskilt originell story, det är sant, men boken är full av träffande beskrivningar och tänkvärda psykologiska iakttagelser (”kärleken är dens seger, som älskar minst, öfver den som älskar mest”). Humor icke att förglömma.

Mannen som översatte Varjenka Aljesova till svenska hette Rafael Lindqvist och var av allt att döma en ganska originell typ: före detta soldat i tsarens armé, chefredaktör för ett par skämttidningar, amanuens på universitetsbiblioteket och högerradikal. Under första hälften av 1900-talet översatte han en hel mängd rysk litteratur till svenska, men som översättare var han mera entusiastisk än bra – i alla fall enligt Svenskt översättarlexikon. Per Erik Wahllund lär ha beskrivit Lindqvist översättningar som ”krystade, låghalta, fulla av skrattretande vändningar och obetalbara nödrim”. Autsch. Vad gäller Varjenka Aljesova så översattes boken på nytt bara fyra år senare, denna gång av en rikssvensk översättare. I sin andra svenskspråkiga reinkarnation heter boken (säkerligen mer korrekt) Varenka Olessof.

Det verkar som om finlandssvenska författare skulle ha spelat en ganska stor roll i översättandet av rysk litteratur under det tidiga 1900-talet. Vilket, med tanke på geografiska och politiska realiteter, kanske inte är så överraskande. East is east and west is west och Finland sitter däremellan, för att ta till en gammal klyscha. Hur som helst, det får räcka för denna gång. Nästa gång blir det förhoppningsvis mera bilder och mindre text!

Annonser

4 tankar om “Snygga böcker, del 1

  1. Angående färgbilderna: Djävla bloggare som inte hiffat att ge namnet på boken bilderna är publicerade i. Oberoende om det är enkelt att ta reda på det är det dålig kutym att inte ange källhänvisningar!

  2. Du har så rätt. Det är en sak som jag gillar med bloggar; att man kan länka eller hänvisa till andra sidor och så kan läsaren söka sig vidare på egen hand. Men om man bara slänger fram bilder och information utan länkar eller källhänvisningar, så funkar det ju inte riktigt.

    (Anyway, en snabb googling ger vid handen att bokens namn är ”Menneen maailman värikuvat – kirjailija Leonid Andrejev Vammelsuussa 1908-1919”.)

  3. Oj, underbar vilken boknörd du är. Och det är ju du som borde skriva en essä om de finlandssvenska översättardoldisarna i det dammiga biblioteket. Jag får ju komplex. Men vad hände med din idé om Maria Lagorio? Det hade också varit kul att läsa. Har för mig att hon gjorde en hel rad pärmillustrationer som man sedan på Schildts så där på måfå använde utan att hemskt mycket tänka på bokens innehåll. Kolla också in Bertel Gripenbergs Svarta Sonetter. Den har också ett häftigt dramatiskt omslag som för tankarna till Poe.

    • Tack för tipset! Du har rätt i förlaget verkar ha utnyttjat Lagorios illustrationer till lite vad som helst – kanske särskilt i fallet Södergran. Å andra sidan är många av pärmillustrationerna också tecknade just med tanke på bokens innehåll (som t.ex. pärmillustrationen till Olssons ”Kvinnan och nåden”). Jag kommer nog att skriva något om Maria Lagorio, men eftersom det skulle bli en ganska lång grej beslöt jag att det får bli till en annan gång. Har en känsla av att 4-5 sidor inte skulle räcka till… särskilt inte med en massa illustrationer!

      Och på tal om Bertel Gripenberg och Poe så har Gripenberg ju faktiskt översatt flera noveller av Poe! Närmare bestämt ”Sällsamma historier I-II” (två volymer) som utkom på Holger Schildts förlag 1929. Han var en ganska flitig översättare, den där Bertel…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s