I marginalen: addendum

Ibland glömmer man vad man har sittande på sin bokhylla. Sedan jag publicerade mitt senaste inlägg har jag upptäckt ytterligare ett par böcker med intressanta marginalanteckningar:

Jag försäkrar: en ny generation finns till!

Den modernistiska tidskriften Quosego känner många säkert till. Tidskriften utkom med fyra nummer under åren 1928-1929, dog den död som alla experimentella litterära tidskrifter dör, och har i litteraturhistoriens annaler fått symbolisera hela den modernistiska epoken – den epok då den finlandssvenska litteraturen för första och enda gången verkligen gick i bräschen. Quosego var egentligen det andra försöket att samla de modernistiska krafterna i Finland (det första försöket hade gjorts år 1922 med den ännu mer kortlivade tidskriften Ultra). Alla var där: Hagar Olsson, Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Henry Parland, osv. Tidskriftens undertitel var tillika dess programförklaring: Tidskrift för ny generation. Man var avantgarde och man visste det.

Min inbundna årgång av Quosego har tillhört fyra olika personer. Två av namnen har jag inte lyckats tolka, men de två andra är bekanta.

Ett av namnen i boken tillhör Eric Olsoni (1893-1973), mest känd som teaterkritiker och ägare till legendariska Nordiska antikvariska bokhandeln i Helsingfors. Olsoni skrev faktiskt för både Ultra och Quosego, även om hans insats – eller litteraturhistoriska betydelse – inte kan jämföras med en Björlings eller Enckells. I Quosego publicerade Olsoni endast en rätt poänglös miniatyrnovell och en samling aforismer om teater. Men det är ju mer än de flesta av oss kan säga.

I boken finns också ett namn som jag tolkar som Gunnar Björling. Det är för all del möjligt att jag tolkat namnet fel. Men there you go. Om boken faktiskt tillhört DEN Gunnar Björling så är det ju ganska fantastiskt: en inbunden årgång av Quosego som tillhört inte bara en utan två av tidskriftens medarbetare. Det kan man kalla ett associationsexemplar.

Att Bertel Gripenberg översatte Edgar Lee Masters Spoon River Anthology brukar betraktas som bevis för att den reaktionära skalden också hade ett öga för modernistisk poesi. Och varför inte – Spoon River är ganska långt från den bundna vers som Gripenberg vanligtvis skrev. Dikterna i Masters bok är ett slags gravskrifter över invånarna i den fiktiva staden Spoon River. Det är de döda som talar till läsaren, berättar om sina liv och skiftande öden:

Här ligger jag begraven alldeles bredvid
gamle Bill Piersol,
som blev rik genom handel med indianerna
och som sedan gjorde konkurs,
varefter han blev ännu rikare.
Jag själv blev gammal och trött av arbete och fattigdom,
och då jag såg gamle Bill och andra bliva rikare
rånade jag en natt en resande vid Proctors Grove
och därvid dödade jag honom ofrivilligt.
För detta blev jag dömd och hängd
och detta var mitt sätt att göra konkurs.
Sålunda togo vi konkurslagen på var sitt sätt –
sov i ro vid min sida!

I detta exemplar av Spoon River finns en hälsning från översättaren till förläggaren:

Förläggaren, Holger Schildt (1889-1964), var en intressant figur. På 1910-talet förlade han alla de viktiga författarna: de unga, de radikala, de som idag intar de förnämsta platserna i litteraturhistorien. På 1920-talet var hans förlag det främsta i Finland – eller åtminstone det mest internationella och framsynta. Schildt hade näsa för affärer och historierna om hur han åkte runt i Europa och köpte upp rättigheterna till framtida klassiker är många. (En av de böcker han lade beslag på var Hemingways The Sun Also Rises. När Bonniers förlag ville köpa de svenska rättigheterna till boken, så fick de veta att ”herr Schildt i Helsingfors” redan varit framme. Det slutade med att det svenska förlaget fick ödmjuka sig och köpa rättigheterna av Schildt – naturligtvis mot en styv penning.) Den unga förläggarens slösaktiga livsstil låg inte efter den ekonomiska framgången och det Schildtska hemmet blev inom kort en mötespunkt för de kulturella och litterära kretsarna.

Mot slutet av 1920-talet vände lyckan: pengarna tog slut, ekonomin kraschade och Schildt sökte sig till Stockholm för att starta ett nytt förlag där. Det gick inget vidare. I en uppsats om Schildts liv beskriver Jarl Hellemann hur den forna förlagsmagnaten gick från konkurshot till konkurshot och tvingades sälja sina tavlor för att ha mat på bordet. Till slut anställdes han av konkurrenten Wahlström & Widstrand, där han stannade till pensionen. Förmodligen var det inte många på kontoret som visste vilken stor roll ”den vänliga och belevade gamla herrn” spelat i Finlands litteraturhistoria.

Vilka ”vedermödor” är det då som Gripenberg talar om i tillskriften? Enligt Jarl Hellemann var översättningen av Spoon River problematisk eftersom Masters krävde hela 1500 dollar i förskott. Två års förhandlingar mellan Schildt och Masters agent ledde ingen vart – författaren vägrade pruta. Orsaken till den höga summan var att Masters hade varit gift med skandinavisk kvinna ”och efter en skandalrättegång fått skilsmässa – därav hans ingrodda motvilja mot alla nordbor”. Till slut löste Schildt problemet genom att publicera boken utan författarens tillstånd. Vid denna tidpunkt var Finland nämligen inte ännu ansluten till Bernkonventionen, vilket betydde att utländska författares upphovsrätt var en ganska teoretisk sak. Och Holger Schildt kunde vara skrupelfri när det behövdes.

P.S. Svenska litteratursällskapet i Finland har nyligen publicerat en fin nyutgåva av Ultra och Quosego. En annan nyutkommen och läsvärd bok (också utgiven av SLS) är Anna Möller-Sibelius Roll, retorik och modernitet i Bertel Gripenbergs lyrik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s