I marginalen

Ett begrepp som man blir bekant med då man jobbar på ett arkiv är proveniens. Proveniens är uppgifter om ett arkivs eller ett föremåls historia, framför allt vem som har ägt det och hur det har hamnat på arkivet. Som litteraturvetare med dragning åt det historiska (ibland känner jag mig mera som historiker förklädd till litteraturvetare) har böckers proveniens och historia alltid intresserat mig. Det är svårt att förklara varför hjärtat slår ett extra slag när man kommer över en bok som tillhört någon berömd författare eller konstnär, men Stefan Zweig kommer ganska nära då han talar om sin passion för autografsamlande.

De flesta av oss hade upphört med denna sport liksom med sin diktning, så snart de slutade skolan, medan däremot hos mig den starka lidelsen för dessa jordiska skuggor av geniala gestalter endast ökats och på samma gång fördjupats. Blotta namnteckningarna blev småningom likgiltiga för mig, likaså en människas internationella berömmelse eller marknadsvärde. Vad jag sökte var manuskript eller utkast till dikter och kompositioner, emedan problemet om ett konstverks tillblivelse såväl i de biografiska som i de psykologiska formerna intresserar mig mer än allt annat. […] Till stoltheten att äga några sådana blad sällade sig också det nästan sportliknande nöjet att förvärva dem, jaga upp dem på auktioner eller i kataloger. Hur många spännande stunder, hur många intressanta upplevelser har inte denna jakt skänkt mig!

Jordiska skuggor av geniala gestalter… Kanske något sådant, ja. I Finlands litteratur- och konsthistoria finns det förvisso inte många ”geniala gestalter” men i sista hand är det ju inte berömmelsen som avgör, utan den sympati och det intresse man hyser för gestalten. För egen del är jag mest intresserad av finlandssvenska litteraturhistoriska gestalter och under årens lopp har jag – utan att egentligen försöka – samlat på mig en del böcker som tillhört just sådana figurer. Diktmanuskript finns det inte många av på marknaden (även om jag hört ryktas att man med en tillräckligt tjock plånbok kan införskaffa sådana också) men böcker är ju på sätt och vis ännu intressantare. Om en person köpt en bok och satt sitt namn på försättsbladet kan man ju tänka sig att hen också läst boken – och så kan man själv läsa boken och träda i en slags andlig gemenskap med denna person, fundera på om hen gillat boken, osv. Ibland hittar man kommentarer i marginalerna och då behöver man inte ens spekulera. Och ibland hittar man dedikationer som vittnar om gamla, för de inblandade viktiga men för eftervärlden meningslösa vänskapsförhållanden…

vilande_dag1vilande_dag2Vilande dag (1922) var Gunnar Björlings första diktsamling. Den utgavs på det kortlivade, ”modernistiska” förlaget Daimon och visar upp en mer aforistisk (för att inte säga publikvänligare) sida av den dadaistiske diktaren. Bildkonstnären Sven Grönvall (1908-1975) var en Henry Parlands närmaste vänner och rörde sig i samma modernistkretsar som denne och Björling. Det är frestande att tolka texten ”från mig” som ”från författaren”, men det är förstås omöjligt att säga vem som givit boken åt Grönvall. Jag misstänker att Grönvall och Parland inte ens var bekanta med Björling då Vilande dag utkom, men det behöver inte betyda någonting: Björling kan ha givit boken åt Grönvall senare, efter att de stiftat bekantskap. Björling gillade i vilket fall som helst att dedikera böcker åt sina vänner. Det finns knappast ett antikvariat i Helsingfors som inte skulle ha minst en bok med Björlingdedikation i sitt sortiment.

tankebilder12Litteraturkritikern Werner Söderhjelm och författaren-utopisten Ellen Key var mycket riktigt goda vänner, även om kritikern inte alltid orkade tro på författarens framtidsdrömmar. I sin recension av Lifslinjer (1903) konstaterar Söderhjelm att Keys kärleksevangelium är ”som gjordt för människor i en annan värld än vår” och att det nog inte är de erotiska förhållandena som kommer att omskapa världen, ”utan tvärtom, för att sådana af henne drömda förhållanden skola kunna existera, fordras en annan mänsklighet och andra traditioner”. Sedan de raderna skrevs har mänskligheten bytts ut flera gånger – huruvida det var kritikern eller utopisten som siade sannast kan man ju fundera på.

visor_och_sangstycken12

visor_och_sangstycken22

”Ett bibliotek är ju alltid på något sätt ett självporträtt av sin skapare”, skriver Göran Schildt i en uppsats om sin faders bibliotek. Så vad kan J. D. Valerius Visor och sångstycken (1811) berätta om Runar Schildt som person? Svårt att säga – Runar Schildt skrev inte dikter och var enligt sonen inte särskilt intresserad av lyrik. Ett intresse för romantisk diktning passar inte heller ihop med hans image som dagdrivare och novellist. Men å andra sidan är litteraturhistoriska epitet som ”dagdrivare” naturligtvis alltid förenklingar. Zeus var inte bara Zeus Olympios; han var också Zeus Xenios, Zeus Horkios, Zeus Panhellenios, etc.

Exlibrisen är ritad av Maria Lagorio, samma ryska konstnärinna som tecknat bloggens sidhuvud. Hon flyttade till Finland 1918, bodde i Helsingfors i knappa tre år och fortsatte sedan till Tyskland och Frankrike. Under sin korta tid i Finland jobbade hon som ”hovillustratör” på Holger Schildts förlag och tecknade en hel del bokomslag för förlaget. Uppenbarligen gillade Runar hennes stil eftersom han beställde en exlibris av henne. (Och inte bara en: Lagorio ritade åtminstone två exlibris åt Schildt.) Mannen som sitter på en klippa och tittar upp mot den overkliga staden bland molnen – den bilden är mer förenlig med Runar Schildt som vi känner honom.

edgar_allan_poe12

edgar_allan_poe2

En annan otippad kombination: Edgar Allan Poe och Guss Mattsson. Mattsson har skaffat boken samma år som den utkom, 1908. Detta är, inom parentes sagt, den enda boken jag någonsin sett som tillhört Mattsson.

mankind_in_the_making12

mankind_in_the_making2

Sigurd Frosterus var arkitekt, konstkritiker, globetrotter och 1910-talets mest spännande essäist. Med ett ord: intellektuell. I essäsamlingen Olikartade skönhetsvärden (1915) skriver han bland annat om krigsfartyg, amerikanska miljardärer, tennis och – H. G. Wells. Science fiction-författaren, som var Frosterus favoritförfattare, behandlas också i den lilla skriften H. G. Wells (1906). Kanske var det fråga om en själarnas sympati: Frosterus var också intresserad av den teknologiska utvecklingen och mänsklighetens framtid. Första världskriget trubbade av hans utvecklingsoptimism och fick hans författarskap att utvecklas i en mer kultur- och teknologikritisk riktning. Titeln på en av hans essäsamlingar – Stålålderns janusansikte (1935) – är betecknande för hans ambivalenta hållning.

Frosterus hänvisar till Mankind in the Making i ett par av sina essäer. Det känns onekligen lite konstigt att ha just den boken, samma bok som Frosterus en gång hållit i sina händer, stående på sin bokhylla. Samma fysiska objekt. (Fetischism! fnyser ni. Och har rätt.)

vid_gransen12

vid_gransen2

Detta är en favorit i repris, men låt gå. Jag misstänker fortfarande att tillskriften är skriven av modernismens Wunderkind Henry Parland. Det kan inte ha funnits många personer i Finland år 1928 som hette Henry och var intresserade av Die Neue Sachlichkeit (och hurdan den inte borde vara).

doktor_glas12

Ett annat modernistnamn! Att Elmer Diktonius ägde en bok av Hjalmar Söderberg är kanske inte så förvånande: modernisten Diktonius läste också mer traditionell litteratur och Söderberg hör ju till de verkligt stora i den svenska sekelskifteslitteraturen. (Då Doktor Glas utkom var Diktonius visserligen bara nio år gammal, så han har med största sannolikhet läst boken i ett senare skede av sitt liv.) Och så är Söderberg ju enormt bra! Vilket Diktonius uppenbarligen också tyckte, om det nu är han som står för de många understrykningarna i boken. Eftersom boken tillhört åtminstone tre olika personer är det omöjligt att säga vem som fört blyertspennan. Personligen tror jag att många av de understreckade partierna kan ha tilltalat Diktonius…

doktor_glas2

doktor_glas3

Annonser

5 thoughts on “I marginalen

  1. Kan hälsa att dina misstankar om Henry Parland nog är korrekta med 99% sannolikhet, känner lätt igen handstilen! Däremot tycker jag inte att dedikationen till Sven Grönvall ser ut som Björlings handstil, som tenderar att vara slarvig och svårläst. Men kanske han skärpte sin handstil när det gällde dedikationer? ;)

    • Wow, vet inte vad som hände med mitt användarnamn i förra kommentaren.

      ANYWAY, kan ännu tillfoga att det nog ser ut som Diktonius markeringar i de sista bilderna, liknande finns i Parlands kvarlåtenskap, som ju också redigerades av Diktonius. Dock gjorde Björling också liknande vertikala streck och Rabbe Enckell gjorde ofta enordskommentarer, så det är svårt att veta säkert.

  2. Ping: Brecht och Wickbom | Tidens tecken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s