Författare helt utan betydelse: Adéle Måsbäck

Serien ”Författare helt utan betydelse” handlar om finlandssvenska författare som givit ut böcker på eget förlag. Om individer som gett blanka fan i institutionerna – ofta men inte alltid för att institutionerna gett blanka fan i dem – och gått sina egna vägar. Om individer som fått korgen av förlag och publik, men som envist låtit trycka sina tankefoster och sänt dem ut i världen. Om alla som inte skrivit på rätt sätt: hembygdsentusiaster, troende tanter, konstnärsoriginal, världsförbättrare och andra. Om amatörer i ordets enda, sanna betydelse.

Adéle Måsbäck: Reslektyr (1926)

De flesta författare som gett ut böcker på eget förlag har skrivit poesi. Prosa är sällsyntare och därför är Adéle Måsbäcks novellsamling Reslektyr (1926) en uppfriskande bekantskap. Kvinnan bakom namnet är ungefär så okänd och anonym som en författare kan bli. Boken Finlands författare, i vilka alla personer som skrivit böcker i Finland finns uppräknade, vet inte ens hennes födelse- och dödsår. Det vet för övrigt inte jag heller, trots en del detektivarbete.

Så vem var denna Adéle Måsbäck, som gav ut en enda novellsamling under det tjugotal som sägs ha varit glatt? Gamla tidningsannonser och -notiser låter oss ana konturerna av hennes livsöde. I tidningar från 1880- och 1890-talet nämns en kofferdistyrman Karl Aug. Måsbäck och hans hustru, Amanda L. Måsbäck. I Karls dödsannons (han dog en tidig död år 1885) nämns en ”minderårig dotter” som med största sannolikhet är Adéle.

amandakarlm

Det första säkra tecknet på vår författarinnas existens är från 1895, då en Adéle Maria Måsbäck gifter sig med konditorn Gustaf Nordin. I samma veva byter hon namn till Adéle Nordin. Nu höjer ni kanske på ögonbrynen: ”men på boken står det ju…” Det är riktigt. Adéle och Gustaf levde inte lyckliga i alla sina dagar, och då Reslektyr utkom använde fattarinnan åter det ovanliga namnet Måsbäck. Vad skilsmässan berodde på är svårt att säga, men Gustaf Nordin var sannerligen inte någon vanlig sockerbagare. I själva verket är hans livsöde betydligt intressantare och osannolikare än Adéles, om man nu kan rangordna människoliv på detta sätt. Nordin var född i Sverige och började sin bana som konditor i Helsingfors. Omkring 1902 verkar han ha gjort konkurs; då man läser de samtida tidningsnotiserna får man en vag känsla av att bagaren kanske inte hade helt rent mjöl i påsen. Konditoryrket var i vilket fall som helst inte Nordins verkliga kall. Tre år senare är han åter tillbaka i tidningsspalterna – denna gång som ”kanotchampion”.

gustafnordin

Gustaf Nordins claim to fame är att han, som den första i världen, paddlade kanot från Stockholm till Paris. Bragden verkar ha väckt både munterhet och uppriktig beundran hos samtiden. Detta var trots allt upptäcktsresandenas tidevarv: Livingstones och Nordenskiölds dagar var inte alltför avlägsna och Sven Hedin irrade fortfarande runt i Asien (vilket vann honom ett adelskap). Klart då att en kanotfärd från Stockholm till Paris (3000 kilometer på 122 dagar) också förtjänade att uppmärksammas – särskilt som paddlaren var svensk! Den som vill läsa mera om Nordins strapatsrika färd kan läsa den intervju som tidningen Idun publicerade efter hans ankomst till Paris. Förutom kanotentusiast (han lär också ha paddlat från Helsingfors till Tallinn) var Gustaf Nordin en fanatisk vegetarian och hälsofreak. Att sprida vegetarianismens budskap verkar ha varit själva orsaken till hans kanotfärd. Som mannen själv förklarar i intervjun:

— Jag har inte företagit det här vågstycket uteslutande ur sportsynpunkt, förklarade vår kanotchampion. Nej, jag har andra, i mina ögon för hela mänskligheten ytterst viktiga grunder. Jag vill reformera vår föda. Men för att väcka intresse för min lifsuppgift måste jag tillgripa ett medel, som ovillkorligen var ägnadt att kittla nyfikenheten, satte jag ock mitt lif på spel därvid. Och är nyfikenheten väckt, har den icke resonnerande publiken erfarit, att en våghals stuckit i väg öfver öppet haf i en bräcklig kanot, då kan jag resonnera med denna publik och står på halfva vägen till mitt mål

Nej, Gustaf Nordin var ingen vanlig sockerbagare. Äventyrare-idealist är nog en mer passande benämning. Nordin tillbringade också några hundår i Amerika, där han enligt egen utsago jobbade som kock, sjukvårdare och betjänt. (Om man är en äventyrare anno 1900 så är det förstås mer eller mindre obligatoriskt att tillbringa några hundår i Nya världen.) När Gustaf Nordins och Adéle Måsbäcks vägar skiljs åt är inte klart, men år 1905 var Nordin redan bosatt i Paris och gift med en annan kvinna: M:lle Fernande Fruchier, dottern till en f.d. senator.

Ja, Adéle. Det var visst henne som detta blogginlägg skulle handla om. Uppgifterna om Adéle Måsbäcks liv är begripligt nog knapphändiga – hon utförde inga sportbragder och satte, vad jag vet, inga rekord. Och då kommer man ju inte i tidningarna heller. Något lite kan man ändå gissa sig till. I tidningarna från 1900 nämns att Adéle Nordin, som utbildat sig till sjukgymnast och massör, avrest till Boston för att grunda ett massageinstitut där. Kanske reste hon dit tillsammans med Gustaf Nordin; vid denna tidpunkt torde de ännu ha varit tillsammans. Åtminstone bar hon fortfarande hans namn.

landsmannina

Det verkar inte ha blivit något av institutplanerna (vilka låter rätt orealistiska – men det var en annan tid och en annan värld, kanske rikare på möjligheter än vår). 1901 är Adéle tillbaka i Helsingfors och jobbar som sjukgymnast och massör. Året därpå växlar hon om: i Hufvudstadsbladet kan man läsa att guvernören beviljat Adéle Nordin rätt att idka värdshusrörelse i Helsingfors. 1906 driver hon en restaurang i det som tidigare var Nordins konditori.

nordinscondi

Intressant nog beskrivs Adéle ännu 1907 som ”fru Nordin”, även om skilsmässan från Gustaf Nordin vid det här laget måste ha varit ett faktum. (Mannen bodde ju sedan två år tillbaka i Paris, gift med en annan kvinna.) Hur som helst, då Adéle följande gång dyker upp i spalterna är det som Adéle Måsbäck. Det är egentligen först nu, 1909, som man får en skymt av hennes kulturella intressen.

engelskalek

adelem

Men denna skrivelse har redan blivit alldeles för lång. Vi tar en närmare titt på Adéle Måsbäcks litterära liv i nästa blogginlägg!

Annonser

Författare helt utan betydelse: Gustaf Lönnbeck

Serien ”Författare helt utan betydelse” handlar om finlandssvenska författare som givit ut böcker på eget förlag. Om individer som gett blanka fan i institutionerna – ofta men inte alltid för att institutionerna gett blanka fan i dem – och gått sina egna vägar. Om individer som fått korgen av förlag och publik, men som envist låtit trycka sina tankefoster och sänt dem ut i världen. Om alla som inte skrivit på rätt sätt: hembygdsentusiaster, troende tanter, konstnärsoriginal, världsförbättrare och andra. Om amatörer i ordets enda, sanna betydelse.

Gustaf Lönnbeck: Dikter (1873)

Gustaf Lönnbeck föddes i den finländska småstaden Ekenäs år 1847. Som tjugosexåring gav han ut en liten diktsamling med det lika tidlösa som tråkiga namnet Dikter. Samlingen gavs ut på eget förlag och trycktes på Theodor Sederholms boktryckeri i Helsingfors. Dess yttre lovar inte mycket; det är en anspråkslös liten sak med grågult omslag. Innehållet är något mer intressant. Samlingens första dikt råkar också vara dess bästa.

Ode öfver en mänsklig svaghet

Menniskan är oförbätterlig,
Aldrig kan hon låta varna sig.
Gick i går det grannen än hur illa:
Pass, att jag idag kan hållas stilla.

Tusen seglare re’n gått i qvaf,
Fått i hafvets hemska djup sin graf.
Se dock: lika galna, lika krya
Dagligen här mönstras sjömän nya.

En i glaset, en i tärnans blick
Såg för djupt, och svårt det ångra fick.
Fåfängt dock den läran för oss marras,
Jemnt af vin och flickor än vi narras!

Nyss en vän, – han kunde låtit bli! –
Sände ut ett häfte poësi.
Ack! hur gick det: ingen köpte boken,
Och han fick blott skam till tack, den token.

Sensmoral’n är tydlig som en dag,
Men jag är gudnås! som andra jag:
Vännens öde mig af ringa vigt är,
Jag skall prompt ha ut mitt häfte ”Dikter”!

Lönnbeck är som bäst då han är rakt på sak, utan poetiska krusiduller. Många av dikterna i samlingen är tidstypiskt romantiskt snömos, som knappast upphetsade någon 1873 och som knappast gör det idag heller. Men ibland blänker det till, som i ”Ode öfver en mänsklig svaghet”. Dikten får mig att tänka på Anna-Maria Lenngrens dikter: den har samma ironiska ton och fyndiga rim. Framför allt är den renons på den romantiska rekvisita som tynger ner så många andra af Lönnbecks (och hans samtidas) dikter.

Överraskande nog handlar flera av Lönnbecks dikter om utomhusaktiviteter som skidning och slädåkning. Och det är inget idealiserat, symboliskt vinterlandskap som Lönnbeck diktar fram, utan ett högst konkret sådant. Dikten ”På skaren” har en fart och fläng som gör läsaren andfådd. Man kan nästan höra den knarrande snön under skidorna.

Öfver äng och åkerteg,
Öfver gärden
Ilar färden.
Skidan smidig, snabb och seg
Är ej lätt
Att styra rätt.
Vådlig fart jag fick vid branten,
Mössan reste – må den bli!
Aj, – men här vid dikeskanten
Gjorde skutan haveri.

Bättre lycka nästa gång,
Fram än värre! …
”Stopp, min herre,
Damerna be om en sång.”
Låt oss då
Sjunga på
Någon drill till vårens ära,
Hymner så för friheten,
Serenader för de kära,
Sist ett klang-vid-bägaren.

”Tusen tack för sången nu!
Ej sin stämma
Lär man skämma
Bort med litet kaffe ju?
Stugan här
Öppen är,
Och vår Mokkadryck i koppar
Länge re’n på bordet stod.
Här är bröd för den som doppar,
Här är grädde, – var så god!”

Om ”Ode öfver en mänsklig svaghet” får mig att tänka på Lenngren, så får denna dikt mig att tänka på en annan svensk 1700-talsdiktare – han med lutan och epistlarna. Det är definitivt en bellmansk stämning över skidsällskapets utflykt, låt vara att pimpinellan ersatts av Mokkadryck. Hur som helst, endast en man som själv farit fram över skaren med röda kinder och en kaffetermos i ryggsäcken kan ha skrivit dessa rader. Det är erfarenheten som talar och därför är dikten, till skillnad från de schablonartade kärleksdikterna i samlingen, så lyckad. Lönnbeck är utan tvekan en av utomhusäventyrets stora besjungare i vår litteratur. Vill man profilera Lönnbeck som diktare, så måste man också lyfta fram hans kärlek – och fallenhet – för rim. Lönnbecks dikter formligen sprudlar av rim. Och Lönnbeck är en skicklig rimmare. ”På skaren” är ett gott exempel på detta.

Dikter utkom var Gustaf Lönnbeck en ung man med livet framför sig. Under åren efter 1873 jobbade han bland annat som folkskoleinspektör och redaktör för Helsingfors Dagblad. Men skönlitterära texter publicerade han aldrig mer; Dikter var allt som utkom. Kanske Lönnbeck var en av dessa diktande ynglingar som vid sitt inträde i vuxenlivet packar undan lyran för att ägna sig åt vuxna och allvarsamma ting.

Jag tänkte: har min lyra re’n
Förglömt all klang, hvart ljud?
Det är så länge, länge sen
Jag följde säll dess bud!
Nu följer jag med tidens ström
Så liknöjd, klok och hård,
Och som en fjerran barndomsdröm
Är diktens rosengård.

I marginalen: addendum

Ibland glömmer man vad man har sittande på sin bokhylla. Sedan jag publicerade mitt senaste inlägg har jag upptäckt ytterligare ett par böcker med intressanta marginalanteckningar:

Jag försäkrar: en ny generation finns till!

Den modernistiska tidskriften Quosego känner många säkert till. Tidskriften utkom med fyra nummer under åren 1928-1929, dog den död som alla experimentella litterära tidskrifter dör, och har i litteraturhistoriens annaler fått symbolisera hela den modernistiska epoken – den epok då den finlandssvenska litteraturen för första och enda gången verkligen gick i bräschen. Quosego var egentligen det andra försöket att samla de modernistiska krafterna i Finland (det första försöket hade gjorts år 1922 med den ännu mer kortlivade tidskriften Ultra). Alla var där: Hagar Olsson, Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Henry Parland, osv. Tidskriftens undertitel var tillika dess programförklaring: Tidskrift för ny generation. Man var avantgarde och man visste det.

Min inbundna årgång av Quosego har tillhört fyra olika personer. Två av namnen har jag inte lyckats tolka, men de två andra är bekanta.

Ett av namnen i boken tillhör Eric Olsoni (1893-1973), mest känd som teaterkritiker och ägare till legendariska Nordiska antikvariska bokhandeln i Helsingfors. Olsoni skrev faktiskt för både Ultra och Quosego, även om hans insats – eller litteraturhistoriska betydelse – inte kan jämföras med en Björlings eller Enckells. I Quosego publicerade Olsoni endast en rätt poänglös miniatyrnovell och en samling aforismer om teater. Men det är ju mer än de flesta av oss kan säga.

I boken finns också ett namn som jag tolkar som Gunnar Björling. Det är för all del möjligt att jag tolkat namnet fel. Men there you go. Om boken faktiskt tillhört DEN Gunnar Björling så är det ju ganska fantastiskt: en inbunden årgång av Quosego som tillhört inte bara en utan två av tidskriftens medarbetare. Det kan man kalla ett associationsexemplar.

Att Bertel Gripenberg översatte Edgar Lee Masters Spoon River Anthology brukar betraktas som bevis för att den reaktionära skalden också hade ett öga för modernistisk poesi. Och varför inte – Spoon River är ganska långt från den bundna vers som Gripenberg vanligtvis skrev. Dikterna i Masters bok är ett slags gravskrifter över invånarna i den fiktiva staden Spoon River. Det är de döda som talar till läsaren, berättar om sina liv och skiftande öden:

Här ligger jag begraven alldeles bredvid
gamle Bill Piersol,
som blev rik genom handel med indianerna
och som sedan gjorde konkurs,
varefter han blev ännu rikare.
Jag själv blev gammal och trött av arbete och fattigdom,
och då jag såg gamle Bill och andra bliva rikare
rånade jag en natt en resande vid Proctors Grove
och därvid dödade jag honom ofrivilligt.
För detta blev jag dömd och hängd
och detta var mitt sätt att göra konkurs.
Sålunda togo vi konkurslagen på var sitt sätt –
sov i ro vid min sida!

I detta exemplar av Spoon River finns en hälsning från översättaren till förläggaren:

Förläggaren, Holger Schildt (1889-1964), var en intressant figur. På 1910-talet förlade han alla de viktiga författarna: de unga, de radikala, de som idag intar de förnämsta platserna i litteraturhistorien. På 1920-talet var hans förlag det främsta i Finland – eller åtminstone det mest internationella och framsynta. Schildt hade näsa för affärer och historierna om hur han åkte runt i Europa och köpte upp rättigheterna till framtida klassiker är många. (En av de böcker han lade beslag på var Hemingways The Sun Also Rises. När Bonniers förlag ville köpa de svenska rättigheterna till boken, så fick de veta att ”herr Schildt i Helsingfors” redan varit framme. Det slutade med att det svenska förlaget fick ödmjuka sig och köpa rättigheterna av Schildt – naturligtvis mot en styv penning.) Den unga förläggarens slösaktiga livsstil låg inte efter den ekonomiska framgången och det Schildtska hemmet blev inom kort en mötespunkt för de kulturella och litterära kretsarna.

Mot slutet av 1920-talet vände lyckan: pengarna tog slut, ekonomin kraschade och Schildt sökte sig till Stockholm för att starta ett nytt förlag där. Det gick inget vidare. I en uppsats om Schildts liv beskriver Jarl Hellemann hur den forna förlagsmagnaten gick från konkurshot till konkurshot och tvingades sälja sina tavlor för att ha mat på bordet. Till slut anställdes han av konkurrenten Wahlström & Widstrand, där han stannade till pensionen. Förmodligen var det inte många på kontoret som visste vilken stor roll ”den vänliga och belevade gamla herrn” spelat i Finlands litteraturhistoria.

Vilka ”vedermödor” är det då som Gripenberg talar om i tillskriften? Enligt Jarl Hellemann var översättningen av Spoon River problematisk eftersom Masters krävde hela 1500 dollar i förskott. Två års förhandlingar mellan Schildt och Masters agent ledde ingen vart – författaren vägrade pruta. Orsaken till den höga summan var att Masters hade varit gift med skandinavisk kvinna ”och efter en skandalrättegång fått skilsmässa – därav hans ingrodda motvilja mot alla nordbor”. Till slut löste Schildt problemet genom att publicera boken utan författarens tillstånd. Vid denna tidpunkt var Finland nämligen inte ännu ansluten till Bernkonventionen, vilket betydde att utländska författares upphovsrätt var en ganska teoretisk sak. Och Holger Schildt kunde vara skrupelfri när det behövdes.

P.S. Svenska litteratursällskapet i Finland har nyligen publicerat en fin nyutgåva av Ultra och Quosego. En annan nyutkommen och läsvärd bok (också utgiven av SLS) är Anna Möller-Sibelius Roll, retorik och modernitet i Bertel Gripenbergs lyrik.

I marginalen

Ett begrepp som man blir bekant med då man jobbar på ett arkiv är proveniens. Proveniens är uppgifter om ett arkivs eller ett föremåls historia, framför allt vem som har ägt det och hur det har hamnat på arkivet. Som litteraturvetare med dragning åt det historiska (ibland känner jag mig mera som historiker förklädd till litteraturvetare) har böckers proveniens och historia alltid intresserat mig. Det är svårt att förklara varför hjärtat slår ett extra slag när man kommer över en bok som tillhört någon berömd författare eller konstnär, men Stefan Zweig kommer ganska nära då han talar om sin passion för autografsamlande.

De flesta av oss hade upphört med denna sport liksom med sin diktning, så snart de slutade skolan, medan däremot hos mig den starka lidelsen för dessa jordiska skuggor av geniala gestalter endast ökats och på samma gång fördjupats. Blotta namnteckningarna blev småningom likgiltiga för mig, likaså en människas internationella berömmelse eller marknadsvärde. Vad jag sökte var manuskript eller utkast till dikter och kompositioner, emedan problemet om ett konstverks tillblivelse såväl i de biografiska som i de psykologiska formerna intresserar mig mer än allt annat. […] Till stoltheten att äga några sådana blad sällade sig också det nästan sportliknande nöjet att förvärva dem, jaga upp dem på auktioner eller i kataloger. Hur många spännande stunder, hur många intressanta upplevelser har inte denna jakt skänkt mig!

Jordiska skuggor av geniala gestalter… Kanske något sådant, ja. I Finlands litteratur- och konsthistoria finns det förvisso inte många ”geniala gestalter” men i sista hand är det ju inte berömmelsen som avgör, utan den sympati och det intresse man hyser för gestalten. För egen del är jag mest intresserad av finlandssvenska litteraturhistoriska gestalter och under årens lopp har jag – utan att egentligen försöka – samlat på mig en del böcker som tillhört just sådana figurer. Diktmanuskript finns det inte många av på marknaden (även om jag hört ryktas att man med en tillräckligt tjock plånbok kan införskaffa sådana också) men böcker är ju på sätt och vis ännu intressantare. Om en person köpt en bok och satt sitt namn på försättsbladet kan man ju tänka sig att hen också läst boken – och så kan man själv läsa boken och träda i en slags andlig gemenskap med denna person, fundera på om hen gillat boken, osv. Ibland hittar man kommentarer i marginalerna och då behöver man inte ens spekulera. Och ibland hittar man dedikationer som vittnar om gamla, för de inblandade viktiga men för eftervärlden meningslösa vänskapsförhållanden…

vilande_dag1vilande_dag2Vilande dag (1922) var Gunnar Björlings första diktsamling. Den utgavs på det kortlivade, ”modernistiska” förlaget Daimon och visar upp en mer aforistisk (för att inte säga publikvänligare) sida av den dadaistiske diktaren. Bildkonstnären Sven Grönvall (1908-1975) var en Henry Parlands närmaste vänner och rörde sig i samma modernistkretsar som denne och Björling. Det är frestande att tolka texten ”från mig” som ”från författaren”, men det är förstås omöjligt att säga vem som givit boken åt Grönvall. Jag misstänker att Grönvall och Parland inte ens var bekanta med Björling då Vilande dag utkom, men det behöver inte betyda någonting: Björling kan ha givit boken åt Grönvall senare, efter att de stiftat bekantskap. Björling gillade i vilket fall som helst att dedikera böcker åt sina vänner. Det finns knappast ett antikvariat i Helsingfors som inte skulle ha minst en bok med Björlingdedikation i sitt sortiment.

tankebilder12Litteraturkritikern Werner Söderhjelm och författaren-utopisten Ellen Key var mycket riktigt goda vänner, även om kritikern inte alltid orkade tro på författarens framtidsdrömmar. I sin recension av Lifslinjer (1903) konstaterar Söderhjelm att Keys kärleksevangelium är ”som gjordt för människor i en annan värld än vår” och att det nog inte är de erotiska förhållandena som kommer att omskapa världen, ”utan tvärtom, för att sådana af henne drömda förhållanden skola kunna existera, fordras en annan mänsklighet och andra traditioner”. Sedan de raderna skrevs har mänskligheten bytts ut flera gånger – huruvida det var kritikern eller utopisten som siade sannast kan man ju fundera på.

visor_och_sangstycken12

visor_och_sangstycken22

”Ett bibliotek är ju alltid på något sätt ett självporträtt av sin skapare”, skriver Göran Schildt i en uppsats om sin faders bibliotek. Så vad kan J. D. Valerius Visor och sångstycken (1811) berätta om Runar Schildt som person? Svårt att säga – Runar Schildt skrev inte dikter och var enligt sonen inte särskilt intresserad av lyrik. Ett intresse för romantisk diktning passar inte heller ihop med hans image som dagdrivare och novellist. Men å andra sidan är litteraturhistoriska epitet som ”dagdrivare” naturligtvis alltid förenklingar. Zeus var inte bara Zeus Olympios; han var också Zeus Xenios, Zeus Horkios, Zeus Panhellenios, etc.

Exlibrisen är ritad av Maria Lagorio, samma ryska konstnärinna som tecknat bloggens sidhuvud. Hon flyttade till Finland 1918, bodde i Helsingfors i knappa tre år och fortsatte sedan till Tyskland och Frankrike. Under sin korta tid i Finland jobbade hon som ”hovillustratör” på Holger Schildts förlag och tecknade en hel del bokomslag för förlaget. Uppenbarligen gillade Runar hennes stil eftersom han beställde en exlibris av henne. (Och inte bara en: Lagorio ritade åtminstone två exlibris åt Schildt.) Mannen som sitter på en klippa och tittar upp mot den overkliga staden bland molnen – den bilden är mer förenlig med Runar Schildt som vi känner honom.

edgar_allan_poe12

edgar_allan_poe2

En annan otippad kombination: Edgar Allan Poe och Guss Mattsson. Mattsson har skaffat boken samma år som den utkom, 1908. Detta är, inom parentes sagt, den enda boken jag någonsin sett som tillhört Mattsson.

mankind_in_the_making12

mankind_in_the_making2

Sigurd Frosterus var arkitekt, konstkritiker, globetrotter och 1910-talets mest spännande essäist. Med ett ord: intellektuell. I essäsamlingen Olikartade skönhetsvärden (1915) skriver han bland annat om krigsfartyg, amerikanska miljardärer, tennis och – H. G. Wells. Science fiction-författaren, som var Frosterus favoritförfattare, behandlas också i den lilla skriften H. G. Wells (1906). Kanske var det fråga om en själarnas sympati: Frosterus var också intresserad av den teknologiska utvecklingen och mänsklighetens framtid. Första världskriget trubbade av hans utvecklingsoptimism och fick hans författarskap att utvecklas i en mer kultur- och teknologikritisk riktning. Titeln på en av hans essäsamlingar – Stålålderns janusansikte (1935) – är betecknande för hans ambivalenta hållning.

Frosterus hänvisar till Mankind in the Making i ett par av sina essäer. Det känns onekligen lite konstigt att ha just den boken, samma bok som Frosterus en gång hållit i sina händer, stående på sin bokhylla. Samma fysiska objekt. (Fetischism! fnyser ni. Och har rätt.)

vid_gransen12

vid_gransen2

Detta är en favorit i repris, men låt gå. Jag misstänker fortfarande att tillskriften är skriven av modernismens Wunderkind Henry Parland. Det kan inte ha funnits många personer i Finland år 1928 som hette Henry och var intresserade av Die Neue Sachlichkeit (och hurdan den inte borde vara).

doktor_glas12

Ett annat modernistnamn! Att Elmer Diktonius ägde en bok av Hjalmar Söderberg är kanske inte så förvånande: modernisten Diktonius läste också mer traditionell litteratur och Söderberg hör ju till de verkligt stora i den svenska sekelskifteslitteraturen. (Då Doktor Glas utkom var Diktonius visserligen bara nio år gammal, så han har med största sannolikhet läst boken i ett senare skede av sitt liv.) Och så är Söderberg ju enormt bra! Vilket Diktonius uppenbarligen också tyckte, om det nu är han som står för de många understrykningarna i boken. Eftersom boken tillhört åtminstone tre olika personer är det omöjligt att säga vem som fört blyertspennan. Personligen tror jag att många av de understreckade partierna kan ha tilltalat Diktonius…

doktor_glas2

doktor_glas3

Atlas

Atlas fasaden

Bilden ovan hittade jag på ett antikvariat. Den torde vara ritad under sent 1920-tal och föreställa Atlasbankens hus i hörnet av Mikaelsgatan och Regeringsgatan, Helsingfors. Eller snarare något som kunde ha varit Atlasbankens hus. Byggnaden som står i hörnet av Mikaelsgatan och Regeringsgatan ser nämligen ut så här:

Atlas idag

Foto: Helsingfors stadsmuseum

Och 1930 såg den ut så här:

2550 -580 . N25580

Foto: Eric Sundström, Helsingfors stadsmuseum

Varifrån kommer då bilden? Bra fråga. Troligen är det fråga om ett fasadförslag som aldrig blev verklighet. Enligt Helsingfors stadsmuseum ordnades det en arkitekttävling om Atlasbankens hus, som vanns av Jussi och Toivo Paatela. Bröderna Paatela hade tänkt bygga ett femvåningshus, men planen ändrades i sista stund så det blev ett åttavåningshus i stället. Kanske bilden är ett av tävlingsbidragen, eller kanske det är en av bröderna Paatelas tidiga skisser. Atlasbankens hus stod i vilket fall som helst färdigt i sin nuvarande form år 1929 och fasaden har inte bytt utseende sedan dess.

Synd att fasaden på bilden aldrig blev verklighet. Det är stilren art déco av ett slag som det inte finns särskilt mycket av i denna jugend- och funkisstad. (Huruvida man borde tala om art déco eller tjugotalsklassicism är en smaksak; den senare termen är förmodligen korrektare här i Norden, men å andra sidan öser båda stilarna ur samma källor.) Det geometriska och vertikala formspråket får en att tänka på skyskraporna i 1920-talets New York, eller varför inte Luxortemplet i Thebe. Och vilken imposant air av modärnitet! Det enda motstycket i Helsingfors är kanske Unionbankens hus i hörnet av Centralgatan och Alexandersgatan, ett kvarter västerut. Som också stod färdigt 1929.

Nåja, bröderna Paatela lyckades i alla fall med ingången:

2550 -579 . N25579

Foto: Olof Sundström, Helsingfors stadsmuseum

Stiligt så det förslår. Den där fonten praktiskt taget skriker art déco. Relieferna på dörrarna är gjorda av Gunnar Finne (mest känd för Topelius-monumentet ”Saga och sanning” på Esplanaden).

P.S. Bloggen har fått en ny ”undertitel”, efter en av Alma Söderhjelms essäsamlingar.