Veckans vers 1

Varför

Varför sjöng du om ögonblickets njutning allenast,
endast om stundens fröjd, blott om sekundens glans?
Vi förteg du den lycka som stillast, renast
brinner i långa år – glömde du att den fanns?
Varför sjöng du om mörkret, ensamheten och döden,
varför sjöng du de slagnes frostiga vemodsöden?

Tystna, frågare! Korta, lysande flögo
gnistor lika min lyckas stunder förbi.
Hastigt tystnande kärleksorden blott ljögo,
skör var min glädjes kristall, flyktigt var vinet däri.
Min var blott drömsekundernas bländande villa,
stjärnskottens tindrande fall, festernas ilande prakt.
Vardagslyckan, den vanliga, varma och stilla
aldrig sin hand på min feberpanna har lagt.

Arbetsdagen är lång och längre är lidandets natt,
blott en förbrinnande blixt är lyckans vingade skratt.

I gamla litteraturkritiker beskrivs dikter ibland som ”stolta”. I nitton fall av tjugo är det bara tomt prat, en intetsägande klyscha som tidens recensenter tyckte om att odla (precis som vår tids recensenter har sina egna favoritord). Men kanske finns det ändå vissa dikter som detta adjektiv kan tillämpas på. Bertel Gripenbergs ”Varför” vore i så fall en sådan dikt.

Det är framför allt den andra strofen som väcker min beundran, både genom det innovativa bildspråket och den kongeniala rytmen. Traditionella rimmade dikter skrivna på bunden vers lider ofta av två problem: klumpig ordföljd och sökta rim. I den här strofen finns inga sådana svagheter. Gripenberg var en mästare på slutrim och ”Varför” är inget undantag. Ordföljden känns naturlig – möjligen med undantag för den aningen krystade tredje raden (”Hastigt tystnande kärleksorden blott ljögo”). Bildspråket är imponerande. Rader som

skör var min glädjes kristall, flyktigt var vinet däri

och

Vardagslyckan, den vanliga, varma och stilla
aldrig sin hand på min feberpanna har lagt.

är inget mindre än fulländade ur både metaforiskt och metriskt perspektiv. Här visar Gripenberg hur man med en lätt modifikation kan få till och med den mest slitna av poetiska metaforer (”glädjens vin”) att verka frisk och fräsh. Det är inte bilderna an sich, utan vad man gör med dem, som avgör. (”Feberpanna” är en annan väl vald metafor; feber ger ju associationer till både sjukdom och passion.) Versmåttet stöder budskapet (detta är förstås en dikt som skall läsas högt). Märk till exempel hur betoningen helt naturligt faller på ”aldrig”, som för att understryka det slutliga i talarens ord. Och hur detta dova ”aldrig” bildar en dramatisk kontrast mot den föregående radens mjuka värme.

Vill man kritisera något så kan man kritisera det övermättade bildspråket – en av Gripenbergs stora svagheter. Den sista metaforen (”blott en förbrinnande blixt är lyckans vingade skratt”) ter sig vid närmare besiktning ganska klumpig – hur kan ett skratt vara bevingat, och dessutom en blixt? I själva verket känns hela sista strofen lite onödig. Kanske hade dikten varit bättre utan den.

Ur diktsamlingen Skuggspel (1912).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s