Mellanspel

Hej och gott nytt år! Tre saker, snabbt, i ingen särskild ordning!

1. Jag gjorde ett roligt fynd förra veckan. Det rör sig om ett teckning från 1913 – en teckning som använts som tryckoriginal. Jag hittade teckningen på Hagelstams antikvariat men enligt försäljaren härstammar den ursprungligen från Frenckellska tryckeriets arkiv. (Frenckellska tryckeriet var Finlands och Nordens äldsta tryckeri innan det gick i konkurs 2008. Liket plundrades av allsköns asgamar och idag kan man hitta skatter ur tryckeriets arkiv lite här som där.)

Nämnde jag att det är en helt fantastisk teckning? För det är det.

looking good

Teckningen är ca 33 x 42 cm och gjord med krita, vattenfärger och blyerts. Ser den bekant ut? Då jag såg bilden första gången drabbades jag omedelbart av déjà vu. Ändå kan jag inte komma på var jag skulle ha sett den tidigare. Damen och herren ser inte särskilt finska ut, snarare engelska. Platsen kunde vara en hästkapplöpningsbana… kanske? Kikarna, flaggan och den raffinerade klädseln ger mig i alla fall starka sportevenemang-vibbar. Jag misstänker att bilden ursprungligen använts i reklamsyfte, men fan vete vad man gjorde reklam för.

Teckningen är i verkligheten lite bredare än på bilden (hela teckningen fick inte plats i skannern). Nere i högra hörnet finns konstnärens signatur och årtalet 1913. Signaturen är svårtydd, men kunde vara nåt i stil med A. Franck. Eller R. Franck. Läsare skolade i paleografi slash konsthistoria får gärna komma med förslag.

signaturen

Hur som helst så älskar jag teckningen. Mannens insolenta grin och kvinnans självsäkra pose är helt perfekta. Edwardiansk överklassmentalitet så det står härliga till! (Vilket påminner mig om att jag borde kolla in Downton Abbey. Jag är förmodligen den enda i min vänkrets som inte följer med serien.)

2. Jag har äntligen läst Olof Lagercrantz Strindberg-biografi som jag lånade av en vän för länge sedan (tack Julia!). Det händer sällan att en bok fängslar mig så jag inte kan sätta den ifrån mig, men nu hände det. Jag har inte varit särskilt intresserad av Strindberg tidigare, han har bara varit ett namn i litteraturhistorien. Så är det ofta med de verkliga klassikerna, man liksom antar att de är ointressanta eftersom de är så folkkära och populära. (Eller är det bara jag som tänker så?) Men nu, efter att ha läst Lagercrantz bok, är jag övertygad om att Strindberg måste vara en av de märkligaste människorna som någonsin har vandrat på denna jord.

Ändå kändes biografin otillfredsställande på något sätt. Det beror förmodligen på Strindberg själv. I de flesta författarbiografier fogas händelse till tolkning på ett sätt som bildar en röd tråd, en sammanhängande levnadsberättelse. Efter att ha läst en sådan biografi tror man sig förstå författarens liv och bevekelsegrunder. Men Strindberg förblir ett ogenomträngligt mysterium, Lagercrantz briljanta tolkningar till trots. Desto mer man läser, desto mer obegriplig blir Strindberg. Till slut börjar man undra om Strindberg över huvud taget var människa. Lagercrantz argumenterar (övertygande) för att Strindberg inte var rubbad, endast färdig att offra allt – vänner, kärlek, sitt förstånd – för sin diktnings skull. Enligt Lagercrantz använder Strindberg både sig själv och sina närmast som försökskaniner. Han förälskar sig för att kunna skriva om att vara förälskad. Han driver sig till sjuklig svartsjuka för att kunna skriva om hat och svartsjuka. Han dyker – medvetet och kallblodigt – ner i vansinnet för att kunna skriva Inferno. Han skriver om allt han upplever, och han upplever allt. Ingen skonas, allra minst han själv.

Är det en frisk människa? Jag vet inte. Hur som helst, nu har jag en lång lista på Strindberg-böcker som jag tänker läsa (inte minst Lagercrantz Eftertankar om Strindberg). Synd bara att jag helt missade jubileumsåret 2012. Min väckelse borde ha kommit ett par år tidigare!

3. Jag har fått rätt att avlägga filosofie doktorsexamen i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hipp hurra och armkrok! Mellan jobbet och doktorerandet är det möjligt att bloggen kommer att uppdateras mindre regelbundet än tidigare (inte för att den uppdaterats särskilt regelbundet hittills). Dock, bloggen kommer inte att dö! Jag har från första början haft som regel att endast skriva då jag haft något att skriva om. Så kommer det att vara i fortsättningen också. Vem vet, kanske jag startar en ny serie om mina äventyr som doktorand.

University_Main_Building_(Front)

Annonser

5 tankar om “Mellanspel

  1. Det ante mig! Har sedan första besöket på din blogg tänkt att den där är nog ett doktorandämne. Får man fråga vad avhandlingsämnet blir? Högljudda gratulationer!

    • Tack, och visst får man fråga. Jag kommer att undersöka den finlandssvenska essäistikens historia under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Det kommer sannolikt att bli en blandning av begreppshistoria (hur man uppfattat och använt begreppet essä) och litteratursociologi (essäns position på den finländska bokmarknaden).

      • Mycket intressant! Med begreppshistoria är du inne och vandrar på spännande marker. Essän är – kanske i jämförelse med novellen (innan senaste Nobelpris) – en lite undanskymd genre. Senaste numret av Horisont tematiserar dock essän, så kanske den börjar få liv igen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s