Vårvindar friska

Idag fick jag beskedet att Svenska Kulturfonden beviljat mig ett stipendium på 11 000 euro för arbetet med min doktorsavhandling. Efter att jag kollat och dubbelkollat att jag läst rätt gick jag ut och satte mig på Domkyrkans trappor. Stenarna var varma, solen sken och jag beslöt att fira med vårens första glass.

Sämre morgnar har man haft.

För en doktorand är pengar allt, det har jag lärt mig under de senaste månaderna. I Finland garanterar universiteten inte finansiering för doktorander, utan varje doktorand måste själv fixa sin finansiering. I praktiken kan detta skötas på två sätt: antingen förvärvsarbetar man vid sidan om forskandet eller så lever man på stipendier. Det ena sättet är mycket hårt (eftersom man i praktiken har två jobb samtidigt), det andra mycket osäkert (eftersom man aldrig kan räkna med att få stipendier). Sedan jag började doktorera i januari har jag skickat iväg tre stipendieansökningar. På de två första fick jag avslag men nu nappade det, vilket betyder att jag kan andas lättare. Det behövs nog mer än elvatusen innan jag är färdig med min avhandling, men i kombination med lönen från mitt deltidsjobb torde jag klara mig i minst ett år framåt. Tills det är dags att ansöka om nästa stipendium…

Då man jämför med situationen i Sverige är det svårt att inte bli avundsjuk. I Västanlandet garanterar universiteten nämligen studiefinansiering för alla doktorander, under hela studietiden. Lönen ligger mellan 23 700 kronor (2679 euro) och 27 500 kronor (3109 euro) i månaden, i alla fall om man får tro Stockholms universitets studentkårs Doktorand FAQ. Detta system har förstås den avigsidan att universiteten inte kan ta emot fler doktorander än de kan garantera finansiering åt. Så har jag i alla fall uppfattat saken – om nån här känner till situationen bättre så lämna gärna en kommentar.

De senaste månaderna har också fått mig att inse hur viktigt det är att utbyta erfarenheter med vänner och kolleger. Vet inte vad det beror på, men jag har faktiskt välsignats med en ovanligt kunnig och begåvad vänkrets. (Ingen nämnd och ingen glömd.) En doktorsavhandling är ju till syvende och sist ett ganska kollektivt projekt – ensam kommer man inte långt. Det finns oerhörda kunskapsresurser i huvudet på ens kolleger som det gäller att utnyttja. Och så är det bara skönt att få tala om doktorerandet med andra som befinner sig eller har befunnit sig i samma situation. Man är mans gamman, sannerligen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s