Författare helt utan betydelse: Gustaf Lönnbeck

Serien ”Författare helt utan betydelse” handlar om finlandssvenska författare som givit ut böcker på eget förlag. Om individer som gett blanka fan i institutionerna – ofta men inte alltid för att institutionerna gett blanka fan i dem – och gått sina egna vägar. Om individer som fått korgen av förlag och publik, men som envist låtit trycka sina tankefoster och sänt dem ut i världen. Om alla som inte skrivit på rätt sätt: hembygdsentusiaster, troende tanter, konstnärsoriginal, världsförbättrare och andra. Om amatörer i ordets enda, sanna betydelse.

Gustaf Lönnbeck: Dikter (1873)

Gustaf Lönnbeck föddes i den finländska småstaden Ekenäs år 1847. Som tjugosexåring gav han ut en liten diktsamling med det lika tidlösa som tråkiga namnet Dikter. Samlingen gavs ut på eget förlag och trycktes på Theodor Sederholms boktryckeri i Helsingfors. Dess yttre lovar inte mycket; det är en anspråkslös liten sak med grågult omslag. Innehållet är något mer intressant. Samlingens första dikt råkar också vara dess bästa.

Ode öfver en mänsklig svaghet

Menniskan är oförbätterlig,
Aldrig kan hon låta varna sig.
Gick i går det grannen än hur illa:
Pass, att jag idag kan hållas stilla.

Tusen seglare re’n gått i qvaf,
Fått i hafvets hemska djup sin graf.
Se dock: lika galna, lika krya
Dagligen här mönstras sjömän nya.

En i glaset, en i tärnans blick
Såg för djupt, och svårt det ångra fick.
Fåfängt dock den läran för oss marras,
Jemnt af vin och flickor än vi narras!

Nyss en vän, – han kunde låtit bli! –
Sände ut ett häfte poësi.
Ack! hur gick det: ingen köpte boken,
Och han fick blott skam till tack, den token.

Sensmoral’n är tydlig som en dag,
Men jag är gudnås! som andra jag:
Vännens öde mig af ringa vigt är,
Jag skall prompt ha ut mitt häfte ”Dikter”!

Lönnbeck är som bäst då han är rakt på sak, utan poetiska krusiduller. Många av dikterna i samlingen är tidstypiskt romantiskt snömos, som knappast upphetsade någon 1873 och som knappast gör det idag heller. Men ibland blänker det till, som i ”Ode öfver en mänsklig svaghet”. Dikten får mig att tänka på Anna-Maria Lenngrens dikter: den har samma ironiska ton och fyndiga rim. Framför allt är den renons på den romantiska rekvisita som tynger ner så många andra af Lönnbecks (och hans samtidas) dikter.

Överraskande nog handlar flera av Lönnbecks dikter om utomhusaktiviteter som skidning och slädåkning. Och det är inget idealiserat, symboliskt vinterlandskap som Lönnbeck diktar fram, utan ett högst konkret sådant. Dikten ”På skaren” har en fart och fläng som gör läsaren andfådd. Man kan nästan höra den knarrande snön under skidorna.

Öfver äng och åkerteg,
Öfver gärden
Ilar färden.
Skidan smidig, snabb och seg
Är ej lätt
Att styra rätt.
Vådlig fart jag fick vid branten,
Mössan reste – må den bli!
Aj, – men här vid dikeskanten
Gjorde skutan haveri.

Bättre lycka nästa gång,
Fram än värre! …
”Stopp, min herre,
Damerna be om en sång.”
Låt oss då
Sjunga på
Någon drill till vårens ära,
Hymner så för friheten,
Serenader för de kära,
Sist ett klang-vid-bägaren.

”Tusen tack för sången nu!
Ej sin stämma
Lär man skämma
Bort med litet kaffe ju?
Stugan här
Öppen är,
Och vår Mokkadryck i koppar
Länge re’n på bordet stod.
Här är bröd för den som doppar,
Här är grädde, – var så god!”

Om ”Ode öfver en mänsklig svaghet” får mig att tänka på Lenngren, så får denna dikt mig att tänka på en annan svensk 1700-talsdiktare – han med lutan och epistlarna. Det är definitivt en bellmansk stämning över skidsällskapets utflykt, låt vara att pimpinellan ersatts av Mokkadryck. Hur som helst, endast en man som själv farit fram över skaren med röda kinder och en kaffetermos i ryggsäcken kan ha skrivit dessa rader. Det är erfarenheten som talar och därför är dikten, till skillnad från de schablonartade kärleksdikterna i samlingen, så lyckad. Lönnbeck är utan tvekan en av utomhusäventyrets stora besjungare i vår litteratur. Vill man profilera Lönnbeck som diktare, så måste man också lyfta fram hans kärlek – och fallenhet – för rim. Lönnbecks dikter formligen sprudlar av rim. Och Lönnbeck är en skicklig rimmare. ”På skaren” är ett gott exempel på detta.

Dikter utkom var Gustaf Lönnbeck en ung man med livet framför sig. Under åren efter 1873 jobbade han bland annat som folkskoleinspektör och redaktör för Helsingfors Dagblad. Men skönlitterära texter publicerade han aldrig mer; Dikter var allt som utkom. Kanske Lönnbeck var en av dessa diktande ynglingar som vid sitt inträde i vuxenlivet packar undan lyran för att ägna sig åt vuxna och allvarsamma ting.

Jag tänkte: har min lyra re’n
Förglömt all klang, hvart ljud?
Det är så länge, länge sen
Jag följde säll dess bud!
Nu följer jag med tidens ström
Så liknöjd, klok och hård,
Och som en fjerran barndomsdröm
Är diktens rosengård.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s