Lafcadio Hearn och hans finländska vänner, del 2

GlimpsesLafcadio Hearns första bok om Japan, Glimpses of Unfamiliar Japan, kom ut 1894. I min första bloggning om Hearn konstaterade jag att han inte var en författare så mycket som en journalist. Det är en sanning (eller osanning) med modifikation. Hearns yrke var journalistens, men hans innersta väsen var diktarens. Han besatt det som varje verkligt skicklig journalist måste besitta: en genuin vilja att förstå det han skrev om och ett personligt perspektiv. I sina finstämda essäer om Japan är han en blandning av journalist, essäist och (oändligt hänsynsfull) kulturantropolog. Thomas Warburton skriver:

Han gav ut sig själv i allt han skrev: smälte om, färgsatte, komponerade ett mönster som skulle reflektera vad han upplevt. Både i sina översättningar och i sina reportage är han författare på ett mera genomgripande sätt än bara en förmedlare. (…) Mellan hans rader träffar man oupphörligt på hans egna erfarenheter och livssyn, på minnen ur hans irrande liv och skuggor ur hans förflutna. Nästan ständigt närvarande i hans verk är hans längtan efter och kärlek till ”oskulden och friden”, som han själv fått så liten del av, och som han visste skulle gå förlorad för alltid också i Japan.

Hearn var en blyg och tillbakadragen person och den roll han trivdes bäst i var den stillsamma iakttagarens. Hans reportage och essäer om Japan är skrivna ur en utomståendes perspektiv, men genomsyrade av sympati och vilja att förstå som saknar sin like i den (ofta banala och exotiserande) västerländska litteraturen om Japan. Ingenstans är detta så tydligt som i hans essä-novell om Yuko. Berättelsen baserar sig på de verkliga händelser som inträffade då den ryske kronprinsen Nikolaj (sedermera Nikolaj II) blev knivhuggen under ett besök i den japanska staden Otsu, nära Kyoto. Detta skedde den 11 maj år 1891, under en tid då det rysk-japanska kriget redan låg i luften och relationerna mellan de två stormakterna, den ena ännu i vardande och den andra nära sitt sammanbrott, var spända. ”Otsu-incidenten” väckte enorm uppståndelse i Japan. De japanska tidningarna försäkrade med en mun att det inte fanns en enda japan som inte var skakad och upprörd över attentatet, och kejsaren reste omedelbart till Kyoto för att personligen besöka den sårade kronprinsen. Det var inte bara press och politiker som var upprörda, den japanska allmogen deltog också i landssorgen. Lafcadio Hearn skriver om hur en enkel handelsman kom till hans hus för att få hjälp med att författa ett hövligt telegram till ”Alla ryssars kejsare”, för att betyga denne sin sorg över det inträffade. Nikolaj Romanov uppges ha fått emotta närmare 10 000 brev och telegram från bekymrade japanska medborgare.

Mitt i denna uppståndelse ägde en ur storpolitisk synvinkel mycket obetydligare händelse rum. Nio dagar efter attentatet hittades kroppen av en ung kvinna i Kyoto. Hon hade brett ut ett vitt skynke på marken framför regeringsbyggnaden i Kyoto, satt sig ner, bundit samman sina ben ovanför knäna med en sidengördel och skurit av sin halspulsåder med en liten rakkniv. I hennes ficka hittade man brev adresserade till de ryska och japanska regeringarna, i vilka hon förklarade att hon tagit sitt liv för att blidka den ryska kronprinsen och ödmjukt bad att kejsaren måtte sluta sörja. Den unga kvinnan var Yuko Hatakeyama från Kanagawa, som intill denna dag hade levt ett stillsamt liv som sömmerska i en provins. Hon kom från en samurajfamilj stadd på tillbakagång efter att hennes fader understött kejsarfientliga krafter under Tokugawa-shogunatets sista dagar (själv var hon bara tre år då shogunatet störtades). Nyheten om det inträffade spred sig snabbt och efter att Yukos kropp begravts i ett tempel i Kyoto blev hennes grav ett vallfärdsmål dit folk strömmade från både när och fjärran. På hennes gravård inristades följande kaimyo (det buddistiska namn som ges efter döden): Gi-yu-in-ton-shi-chu-myō-kyō. ”En rättänkande och tapper kvinna, omedelbart hängiven lojalitetens beundransvärda lära”.

Sådan är berättelsen om Yuko. Då Lafcadio Hearn fick höra om tragedin blev han djupt gripen och beslöt att skriva om Yuko för sina västerländska läsare. Hans andra essäsamling Out of the East innehåller en kort berättelse kallad Yuko: an remembrance i vilken Hearn beskriver händelserna kring Otsu-incidenten. Mindre hänsynsfulla författare hade kanske dissekerat sönder Yukos självmord med psykologiska och sociologiska förklaringsmodeller – eller fördömt det som vansinnigt och onödigt – men Hearns respekt för Yukos uppoffring är total. I Yukos ofattbara självmord såg han en glimt av det forna Japan, ett utslag av den innerlighet och samurajmentalitet som landets modernisering ännu inte helt förmått utrota. Hearn var själv mycket olycklig över den förändring Japan genomgick under Meiji-restaurationen. Under sina år i Japan fick han bevittna det gamla Japans långsamma undergång; hur de uråldriga traditionerna så småningom fick ge vika, hur klädesättet förändrades och hur järnvägarna drog fram över de japanska bergen såsom de en gång dragit fram över den amerikanska prärien. Västerniseringen, skriver Hearn, skedde inte bara på ytan utan också i djupet av den japanska folksjälen. Då kejsaren Mutsuhito, arkitekten bakom Japans modernisering, dog år 1912 hade landet genomgått en nästan ofattbar förvandling; från ett feodalt, förindustriellt och slutet land till en ekonomisk och militär stormakt. Om hur Hearn betraktade sin egen uppgift vittnar boktiteln på en av hans essäsamlingar; Gleanings in Buddha-Fields (det engelska verbet to glean betyder ungefär att gå omkring på fälten efter skörden och samla ihop de ax som blivit kvar). Vissheten om att leva i en värld som redan höll på att försvinna utgör den melankoliska grundtonen i många av Lafcadio Hearns essäer.

Lafcadio_HearnLafcadio Hearn 1889

Trots att Lafcadio Hearn snabbt blev berömd i den anglosaxiska världen, dröjde det ända till 1901 innan hans böcker började översättas till andra språk. Märkligt nog gjordes de första översättningarna faktiskt i Finland! Den första finländaren som kom i kontakt med Hearn var äventyraren och aktivisten Konni Zilliacus, som tillbringade cirka 3 år i Japan på 1890-talet. Vid sin hemkomst publicerade han boken Japanesiska studier och skizzer (1896), som innehåller både essäer och japanska folksagor översatta till svenska. Zilliacus bok fokuserar framför allt på Japans snabba transformering till politisk och militär stormakt, vilket redan pärmen vittnar om. Boken är dessutom dekorerad med illustrationer och vinjetter ”tecknade af japanska artister och utförda i träsnitt” vilket gör den till en ganska tilltalande sak, ur ett rent estetiskt perspektiv.

JapanesiskaJapanesiska studier och skizzer 3Trots att Zilliacus inte nämner det, är vissa av de japanska folksagorna i hans bok tagna direkt från Hearns Glimpses of Unfamiliar Japan. Zilliacus har dessutom skrivit en kort artikel om Lafcadio Hearn (publicerad i Nya Pressen 2.1.1899). Men den som verkligen ”upptäckte” Lafcadio Hearn var en annan finländare, nämligen Karin Hirn (maka till professor Yrjö Hirn). Exakt hur och när Karin Hirn (som intresserade sig för engelsk litteratur, vilket ingalunda var vanligt i sekelskiftets Finland) upptäckte Lafcadio Hearn är inte känt, men 1901 publicerade hon ett urval av dennes essäer och sagor. Boken fick namnet Exotica och kom ut på Wahlström och Widstrands förlag (efter att paret Hirn förgäves försökt övertyga förlagen i Finland att ge ut boken). Den blev en kritiker- och läsarframgång som utkom i hela fem upplagor. De japanska tecknen på pärmen står för Lafcadio Hearns namn och adress i Kumamoto.

Exotica Exotica publicerades var Lafcadio Hearn nästan helt okänd i Europa. Hans böcker hade aldrig tidigare översatts till något annat språk – så här var Svenskfinland verkligen tidigt ute! Karin och Yrjö Hirn kontaktade själva Lafcadio Hearn för att be om lov att publicera sin översättning, vilket ledde till en brevväxling som fortsatte ända till Hearns död. Denna korrespondens finns publicerad i Elizabeth Bislands bok Life and Letters of Lafcadio Hearn (1906), och är på sitt eget sätt ganska fascinerande. Efter att paret Hirn sänt Hearn ett exemplar av Exotica svarar han:

Dear Professor, – About a week ago I received from Messrs. Wahlstrom and Widstrand – how strangely impressive these Northern names! – the dainty ”Exotica,” with its sunrise and flying swallows-design, and – my name and private address in Japanese thereon !

I brevet frågar Hearn bland annat om Finland:

Finland I know only through Léouzon Leduc’s delicious prose-translation [av Kalevala, min anm.]. I think of forests of birch, and lakes interminably opening into lakes, and rivers that roar in lonely places, and ”liver-coloured earth.” Wonder if the earth is really that colour? – the ground of my garden, after a shower, is exactly ”liver-colour” – a rich reddish brown.

Som ett svar på Hearns frågor om Finland sänder paret Hirn honom ett exemplar av det praktfulla planschverket Finland i 19de seklet (1893). Hearn blir förtjust. Han skriver:

A few days ago I had the delightful surprise of your album-gift: I have lived in Finland! It is very strange that some of the pictures are exactly what I dreamed of — after reading the ”Kalewala.” In fact, the book illustrates the ”Kalewala” for me : even the weird expression in the eyes of the old Kantele-singers seems to me familiar. Of course, the views of city streets and splendid buildings were all surprises and revelations; but the hills and woods and lakes looked like the Finland of my reveries. Of all the views, that of Imatra seemed to me most like the scenery of the Runoja: there was something in it of dêja vu, most ghostly, that gave me particular delight. My affectionate thanks to you both. I shall ever treasure the book and remember the kind givers.

Succén med Exotica uppmuntrade Karin Hirn att översätta flera av Lafcadio Hearns texter, och under de följande åren utkom ytterligare två volymer: Exotica. Ny samling (1903) och Spöken och drömmar från Japan (1904). Till sitt utseende är de två böckerna – behöver jag ens påpeka det mera? – mycket nätta små saker. Omslaget till Spöken och drömmar från Japan är rentav rätt avancerat för sin tid: raden av dansande kvinnosiluetter går över bokens rygg och fortsätter på bakpärmen. Tyvärr har jag inte lyckats lista ut vem som designat pärmillustrationerna.

Ny samling

Spöken och drömmarKarin och Yrjö Hirn hade planerat att stifta personlig bekantskap med Lafcadio Hearn år 1905, då denne skulle komma till Europa. Ödet ville emellertid annorlunda. Kontakten mellan Hearn och hans finländska vänner avbröts abrupt år 1904, då Hearn helt oväntat dog i hjärtsvikt. Lafcadio Hearn fick alltså aldrig träffa sina finländska vänner. Till hans minne författade Karin Hirn en liten minnesruna, som publicerades i Ord och Bild. Senare översatte hon också en sista volym av hans texter; Natalika (1905), med texter från Hearns tid i New Orleans.

NatalikaKarin Hirn avslutar sin minnesruna med att citera några rader av Hearn, några rader som fångar det väsentliga i dennes syn på Japan och dessutom ger läsaren en uppfattning om Lafcadio Hearns egna, känsliga och drömmande personlighet. Låt oss alltså ge Lafcadio Hearn själv sista ordet:

Onda vindar från väster blåsa nu över Horai, och den trolska atmosfären viker undan för dem. Den dröjer kvar endast i fläckar och band, – lika dessa långa, klarvita, strimmiga skyar, som stryka fram över landskapen i de japanska målningarna. Under dessa små remsor av trolska dunster kan man ännu återfinna Horai, – men eljes ingenstädes… Glöm ej att Horai även kallas Shinkiro, vilket betyder Hägring, – Visionen av det Oförnimbara. Och Visionen förbleknar, – för att aldrig mer återupplivas, utom i bilder, dikter och drömmar…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s