För några dagar sedan råkade jag hitta en låda gamla, extremt pulpiga deckare på min farfars vind. Vissa av dessa deckare, varav största delen torde vara från 1960- och 1970-talet, hade rätt muntra omslag och eftersom jag inte har något annat att skriva om just nu tänkte jag passa på att presentera några av dem för er, kära läsare. (Här vill jag betona att dessa böcker inte tillhört min farfar. Jag har ingen aning om vem som köpt dem eller hur de hamnat på vinden… vilket kanske är för väl.)
Vi börjar med några böcker om privatdetektiven Larry Kent, ”mannen som garanterar god underhållning”!
Låt oss omedelbart slå fast en sak. Larry Kent är inte bara mannen som garanterar god underhållning, han är också mannen som aldrig byter ansiktsuttryck. Vad detta beror på är svårt att säga. Är Larry faktiskt så blasé att ingenting – vare sig nakna kvinnor eller dödens omedelbara närhet – kan få honom ur balans? Eller har han kalasat på smärtstillande medel, kanske i ett fåfängt försök att fly den klichéartade deckarvärld han är fången i? Jag gillar i alla fall den förklarande texten på den tredje pärmen (”Avsändaren dog en våldsam död”). Jag misstänker att sådant händer ganska ofta i Larry Kents närhet. Larry Kent beställer sushi – servitören dog en våldsam död. Larry Kent går på tivoli – biljettförsäljaren dog en våldsam död. Et cetera.
Btw, om ni undrar vad grejen med telegrammet är, så förklaras den på bakpärmen:
Ja, Larry Kent har samma sorgmodiga ansiktsuttryck på bakpärmen också.
Nej, boken avslöjar inte vad navelkvinnan tyckte om Larry Kents förfarande. Jag vill tro att allt skedde med hennes samtycke, men jag tänker inte läsa boken för att få reda på sanningen.
Larry Kent är naturligtvis en kvinnokarl av rang. Men ibland kan till och med Larry få lite för mycket av det goda, särskilt om ”det goda” kommer i form av blondiner och lik. Bakpärmen ger en mer ingående förklaring av Larrys dilemma.
Larry Kent diskriminerar inte när det gäller blondiner. Tvillingarna är visserligen inte fullt så söta som den första blondinen, men i alla fall (som Larry uttrycker saken). Man tager vad man haver. Ja, och mamman också förstås. (Det var fyra blondiner, ifall ni tappade räkningen.) Jag har egentligen bara två saker att invända mot det här omslaget, och båda har att göra med Larrys språkliga uppfinningsrikedom. För det första är jag tämligen säker på att ingen annan än Larry någonsin använt uttrycket ”med elektronisk fart”. För det andra är ”vulkan” en jävligt konstig sak att kalla en kvinna. Jag förmodar att logiken bakom ”vulkan” är samma som bakom ”bombnedslag”… men camoon! Vulkan! Nej du, Larry, det köper vi inte.
Till sist, berättelsen om Larry Kents resa till Fjärran östern och vem han träffade där. (Om ni gissade på ”en storbystad men svekfull kvinna” så gissade ni rätt.)
Larry… det heter pentothal. Eller tiopental, om vi skall vara kemiskt korrekta. Det finns ingenting som heter pentatol.
Okej, att lära sig vietnamesiska OCH bli expert på karate på fyra veckor är ganska imponerande.
Det var allt för denna gång. För dem som vill veta mera om Larry Kent och hans värld rekommenderar jag denna sajt: http://www.thrillingdetective.com/eyes/kent.html. (Här framgår det bland annat att Larry skapades i Australien på 1950-talet men att man i Skandinavien – av alla platser – fortsatte att producera serien ända in på 1990-talet. WTF Skandinavien?)
Nästa gång flera omslag och ett nytt tema: misogyni! (You ain’t seen nothing yet.)
Tiden och världen 
Reagerade också på ”elektronisk fart”. Här utlovas en laddad berättelse som det sprakar om. Med den försvunne fadern – elektronikföretagaren – som minuspol och Larry som pluspol. Kanhända.
För övrigt finns det något som heter pentanol. Ergo. Pentatol – ett fruktsmakande sömnmedel?
Typen som skrev Larry-böckerna verkar ha varit fascinerad av elektricitet, detta moderna underverk. En annan Larry-bok (som jag inte visade här) handlar om en flicka som får ”elektrisk ström” genom kroppen och dör. As opposed to icke-elektrisk ström.
Likström, med andra ord.
Inför ett Helsingforsbesök inom en snar framtid önskar jag tips på antikvariat värda att besöka. Hagelstams står redan på listan, men vad övrigt? Tacksam för goda råd.
Likström, den var go’. Du är inte från Göteborg by any chance?
Hagelstams är värt ett besök, men jag rekommenderar också Runebergs antikvariat (Runebergsgatan 37). Om du letar efter svensk och finlandssvensk litteratur så är det till och med bättre än Hagelstams. Ägaren, Andrew Eriksson, vet ALLT om finlandssvensk litteratur så tveka inte att fråga honom om du letar efter nåt särskilt. (Jag överdriver inte när jag säger ALLT. En lärdom som hans rymmes icke i vår tids hjärnor.)
Arkadia International Bookshop (Nervandersgatan 11) är också värt ett besök. Det är det hottaste antikvariatet i Helsingfors just nu och där ordnas happenings nästan varje kväll (lite som på Rönnells). Programpunkterna kan man kolla in här: http://www.arkadiabookshop.fi/ . Arkadia har inte särskilt mycket böcker på svenska men om du letar efter engelska böcker så finns det inget bättre ställe i Helsingfors.
Stort tack för dessa lockelser! Det ska bli en sann lycka att få botanisera i helsingforsiska boklådor.
Nej, göteborgare är jag inte. Men ett speciellt förhållande till ord, gärna med en vitsig knorr, har jag allt.
Det blev något mindre att bära hem kvantitetsmässigt pga fyndet hos Runeberg: ett länge saknat Finlands svenska litteratur för en ynka 20-lapp. Därtill innehållande ett Ex libris Georg Henrik von Wright.
Hagelstams var mycket trevligt, poesiboksnurran värd ett omnämnande bara den. Arkadia får bli till ett förhoppningsvis inte alltför avlägset återbesök i staden.
Kul att din antikvariatsrunda blev lyckad. Jag har själv köpt ett par böcker med Georg Henrik von Wrights exlibris från Runebergs. Känns alltid lite spännande att hålla en bok som tillhört någon litteratur- eller kulturhistorisk storhet i sin egen, ovärdiga hand…