Lafcadio Hearn och hans finländska vänner, del 1

Den första gången jag stiftade bekantskap med Lafcadio Hearn var i Lovisa stadsbibliotek. På den tiden besökte jag ofta biblioteket på jakt efter fantasyromaner, spökhistorier och annan föda för min uttråkade tonårshjärna. En dag föll min blick på en bok med det lovande namnet Folk, gudar och gastar i det forna Japan. Det var en lycklig slump: boken var inte vad jag letade efter, men den fick mig att upptäcka en fascinerande författare som jag knappast hade upptäckt annars.

Fast egentligen var Lafcadio Hearn ju inte alls någon författare utan en journalist. Men, vi tar det från början.

2012_0506_images_24a_hearn_portrait

Lafcadio Hearn föddes på Lefkas, en av de joniska öarna utanför Greklands västkust. Fadern, Charles Bush Hearn, var en av de irländska soldater som drottning Victoria sänt ut för att ockupera ön, ad maiorem imperii gloriam. Modern, Rosa Antoniou Kassimati, var en grekisk kvinna från Kythera. Hur och när de möts vet vi inte, men sommaren 1850 föds en pojke som får namnet Patricio Lefcadio Hearn. Den värld han föds till är en värld som står och svajar mellan modernitet och medeltid. I Amerika säljs människor fortfarande som boskap och i Japan tågar ögonbrynspenslade samurajer fortfarande omkring i järnrustning. Darwin är ett okänt namn och Det kommunistiska manifestet en omdebatterad boknyhet. I Finland plitar den 32-åriga Topelius ner några rader på sitt papper:

Det nittonde seklets dag har nått
sin strålande middagsstund;
nu klyfves i morgon- och aftonlott
århundradets långa rund.

O dag af sorger, o dag af ljus,
af strid och af segerpalm!
Din sol har gått opp i blod och grus;
skall kvällen gå ned i kvalm?

Lafcadio Hearns barndom är inte lycklig. Han överges i unga år av sina föräldrar och uppfostras därefter av sin fars faster i Dublin. Som 19-åring emigrerar han till Amerika där han först hankar sig fram i fattigdom och sedan får anställning på Cincinnati Daily Enquirer. Arbetskamraterna betraktar honom som en blyg och tillbakadragen man, men hans talang som skribent kan inte förnekas. Hearn är särskilt bra på att skriva om sensationella händelser som våldsdåd och brott – det är i sådana reportage som hans inlevelsefulla stil och öga för detaljer kommer till sin rätt. Hearns privatliv skapar också rubriker. I Cincinnati flyttar han ihop (onda tungor säger gifter sig) med Mattie Foley, en mörkhyad kvinna, vilket leder till att han får sparken från sitt jobb och går över till rivalen, The Cincinnati Commercial. Saker och ting kunde vara värre, men Lafcadio Hearn känner sig inte tillfreds. Någonting fattas.

1982.1.10.4

Akvarell av kreolkvinnor i New Orleans, 1867

År 1877 reser Lafcadio Hearn till New Orleans för att skriva ett reportage om staden. Arbetsresan blir längre än beräknat; Hearn förälskar sig i staden och beslutar sig för att stanna där. I New Orleans, med dess besynnerliga blandning av frigjorda slavar och franskspråkiga kreoler finner Lafcadio Hearn något av det han älskar över allt annat; det exotiska, romantiska och makabra. Under sin tid i New Orleans skriver han om stadens historia, voodookulturen, musiken, maten – allt det som gör New Orleans till New Orleans. Idag anses Lafcadio Hearn vara den som ”uppfunnit” New Orleans – alltså det romantiska New Orleans som vi tänker på då vi hör stadens namn nämnas. Men Lafcadio är fortfarande rastlös. Någonting fattas alltjämt.

17_Yui

Yui-shuku. Ur Hiroshiges ”Femtiotre raststationer från Tokaido”, 1833

År 1890 stiger Lafcadio Hearn i land i Yokohama. Han har rest till Japan för att skriva ett reportage för Harper’s Magazine. Men historien med New Orleans upprepar sig: Hearn förälskar sig i landet. I Japan finner Hearn åter något av det han letat efter i hela sitt liv; en exotisk, främmande värld att upptäcka och utforska. Vid denna tidpunkt, år 1890, har den västerländska kulturen inte ännu lyckats utplåna den lokala japanska kulturen helt och hållet. I städerna håller västerländska kläder och seder redan på att undantränga de japanska, men ute på landsbygden lever det medeltida Japan fortfarande kvar. Och det är dit Hearn nu söker sig, först av nyfikenhet och senare för att dokumentera det han ser och bevara det åt eftervärlden. Thomas Warburton (som översatt Hearns texter i boken Folk, gudar och gastar i det forna Japan) skriver:

Kort, bredaxlad, mörklätt, blek, med starka glasögon, rask och tillbakadragen på samma gång – Hearn hade många egenskaper som gjorde att han inte stack av där han nu rörde sig. Inte heller tyngdes han av någon vitmansbörda, och han hade lätt för att komma till tals med obekanta. Han visade öppen vänlighet, och han fick gensvar av en vänlighet, värme och sympati som gick honom rätt i hjärtat och helt enkelt bergtog honom. Mycket snart förstod han att undvika de japaner som i rask takt höll på att västerlandiseras. Han drogs magnetiskt till det ursprungligare japanska, det enkla, stilla, hänsynsfulla, som han fattade var en fasad men fann djupt tilltalande. För första gången i livet befann han sig i ett samhälle där respekt möttes med respekt och tillit med tillit (…).

Hearn väljer att stanna i Japan. Han får anställning som lärare i engelska och gifter sig med en japanska, Koizumi Setsu. Fem år senare låter han sig adopteras av sin frus familj och antar ett nytt namn; Koizumi Yakumo. Från och med denna stund är han Lafcadio Hearn endast som författare och för sina västerländska brevvänner.

Lafcadio Hearn har äntligen hittat hem.

(I nästa blogginlägg berättar jag mera om Hearns författarskap och kontakter till Finland!)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s