Hanns Heinz Ewers: International Man of Mystery

Det finns människor som aldrig slår sig till ro, som lever för att uppleva. Rastlösa själar som skyndar genom livet i rasande fart och villigt låter sig förföras av varje nya idé de stöter på. Hanns Heinz Ewers (1871-1943) var en sådan människa. Dandy, globetrotter, författare, spion, drogmissbrukare, ockultist, kabaréartist och nazist – titlarna man kunde ge Ewers är många. Och alla är i viss mån missvisande. Som en av Ewers biografer har konstaterat: ”Inget är särskilt okomplicerat när det handlar om Ewers”.

H.H. Ewers föddes i Düsseldorf år 1871 och tillbringade sin ungdom i Berlin, som på 1890-talet var Europas dekadenta epicentrum. Han kom snabbt in i konstnärskretsarna och umgicks bland annat med det skandinaviska konstnärskollektiv som samlades på den legendariska krogen Zum schwarzen Ferkel (där bl.a. Strindberg och Edvard Munch huserade). Ewers livsfilosofi verkar från första början ha baserat sig på principen ”nihil humanum mihi alienum est”. Han studerade egentligen juridik, men ägnade sig huvudsakligen åt att ”jaga kvinnor och utkämpa dueller med svärd” (det är egentligen smått förbluffande hur många författare som börjat som misslyckade juris stud…). En tid var Ewers medlem i Spiritistiska sällskapet i Düsseldorf – han beskrevs som ett ”begåvat medium” – och en tid jobbade han som redaktör för Der Eigene, Berlins första tidning för homosexuella. Ewers var själv bisexuell och hade förhållanden med såväl män som kvinnor under hela sitt liv.

Från och med 1902 företog Ewers långa resor över hela världen, från Indien till Centralamerika, ständigt på jakt efter nya upplevelser och saker att skriva om. I Spanien bevittnade han tjurfäktningar, på Haiti studerade han den lokala voodookulturen och på Capri började han praktisera nudism. Med sina reseskildringar uppnådde Ewers en viss berömmelse och ett par av dem översattes också till svenska. Under första världskriget fungerade Ewers som tysk agent i Amerika och hans krigstida eskapader i USA gränsar på det otroliga. Ewers lär bland annat ha rest till New Orleans för att undersöka möjligheten att skapa zombier för kemisk krigsföring – ett påstående som låter så absurt att det måste vara sant. Han försökte också få Mexiko att förklara krig mot USA, med dålig framgång. Efter kriget engagerade Ewers sig i den nationalsocialistiska rörelsen i Tyskland och lyckades stiga i rankerna trots att bland annat Goebbels avskydde honom. Till slut blev Ewers bisexualitet, dekadens och förvirrade filosemitism (!) ändå för mycket för nazisterna. En tid satt han på partiets dödslista och det var bara tack vare slumpen och mäktiga vänners hjälp som han undvek att bli likviderad.

Och så skrev Ewers förstås. Romaner, noveller, kabaremonologer, filmmanus, med mera. Av hans skönlitterära verk har bara ett fåtal översatts till svenska; vad jag vet rör det sig endast om två novellsamlingar (De besatta, Spindeln och andra sällsamma historier) och en roman (Alruna). Novellsamlingarna översattes till svenska 1918 respektive 1919, och Alruna översattes första gången 1932. Alla är mycket svåra att få tag på idag – själv har jag bara lyckats hitta De besatta.

Död, besatthet, ockultism och sexualitet är återkommande teman i Ewers noveller. Ibland är äckelfaktorn ganska hög. En av novellerna, Orléansernas hjärtan, utspelar sig på 1840-talet och handlar om en vrickad konstnär som samlar på mumifierade kroppar av medlemmar av den franska kungafamiljen för att mala ner deras hjärtan och tillverka mumiepulverfärg (it’s a thing) av dem. Med denna färg målar han sedan extremt realistiska (och illaluktande) tavlor föreställande kungafamiljens grymmaste brott mot det franska folket: trädgårdar av hängda människor, giljotinerade kroppar, och så vidare. Men det är inte allt: av det mumiepulver som blivit över tillverkar målaren dessutom snus som han använder för att försätta sig i en skapande psykos och ”komma i kontakt” med de kungligheter vars kvarlevor han snusat i sig. (För att inte tala om att konstnären också bjuder sina intet ont anande gäster på detta snus.) Inte undra på att nazisterna brände Ewers böcker på bål. Mycket osundare än så här blir det inte.

Men nu är det dags att säga några ord om Ewers mest berömda roman: Alraune. Die Geschichte eines lebendigen Wesens (1911). En roman som, då den översattes till svenska år 1932, beskrevs på följande sätt i Biblioteksbladet:

Denna förvridet romantiska, grovt sensuella roman borde ha förblivit oöversatt.

Efter en sådan recension kan man ju inte inte läsa boken. Dessvärre visade det sig omöjligt att få tag på den svenska översättningen från 1932. Alruna fanns varken på stadsbiblioteket eller Helsingfors universitets bibliotek och de antikvariatägare jag talade med kunde bara rycka på axlarna och ge mig medlidsamma blickar, som hade jag berättat att jag letade efter Aischylos försvunna tragedier. Men hör och häpna: i min jakt på översättningen från 1932 upptäckte jag att Hastur förlag – ett litet rikssvenskt förlag som specialiserat sig på ”skräck, fantasy och klassiska ockulta detektivromaner och noveller” – hade gett ut en nyöversättning av Alruna på sommaren 2012! Det kan man kalla en kulturgärning. Så jag beställde boken och en vacker dag låg ett brunt paket och väntade på mig i tamburen. Ett paket som innehöll en bok:

Och nu har jag äntligen läst Ewers magnum opus, den mytomspunna Alruna. Levde boken upp till all hajp? (Jag räknar Biblioteksbladets en-menings-recension från 1932 som hajp, bara så ni vet.) Båda ja och nej. Låt mig börja med att citera texten på bakpärmen, så ni får ett hum om vad romanen går ut på:

”Förbrytaren, som hängs helt naken vid korsvägen, förlorar sin sista säd i det ögonblick hans nacke knäcks. Denna säd droppar ner på jorden och befruktar den; och i sin tur avlar jorden alrunan, en liten man eller kvinna. Om natten gav man sig ut för att gräva upp roten; när klockan slog tolv skulle man sticka spaden i jorden under galgen. Men det var klokt att täppa till sina öron ordentligt med bomull eller vax, för när man slet upp människoroten ur jorden skrek den så ohyggligt att man svimmade av skräck […] Så bar man hem roten, gömde den väl, offrade från varje måltid lite mat till den och tvättade den i vin på sabbatsdagarna. Den bringade lycka i rättsfall och krig, var en amulett mot häxkonst och gav pengar i kassan. Den kunde användas för att spå framtiden; och den som hade alrunan var alltid framgångsrik i kärlek; kvinnor försattes i extas av den och blev fruktbara, och den underlättade nedkomster. Men den bringar också sorg och smärta var den än är. De andra i huset blev förföljda av olycka medan dess ägare drevs till girighet, otukt och allehanda brott. Till sist leder den honom i döden och rakt ner i helvetet!”

Inspirerad av legenden om alrunans magiska krafter, befruktar professor Jakob ten Brinken en skamlös prostituerad med säden från en avrättad lustmördare. Modern föder en flicka, som får namnet Alruna och som snart visar sig besitta sällsamma krafter. I hennes spår följer ond bråd död, moraliskt fördärv och förtvivlan.

Och det är storyn, i all sin korthet. Till formen påminner romanen lite om en perverterad, upp-och-ner-vänd Bildungsroman; den handlar om hur Alruna, den undersköna flickan som avlats ur jorden och spirat i mörkret, växer upp och hur alla hon kommer i beröring med går under. Intressant nog beskrivs Alruna från första början som en androgyn varelse och det är när hon klär ut sig till pojke som hennes dragningskraft är som störst. Då hon deltar i en maskeradbal utklädd till man ”fanns det inget öga som inte begärligt följde efter; varken gammalt eller ungt, varken manligt eller kvinnligt”. De erotiska scenerna i boken är dock ganska finkänsliga – eller i alla fall inte vad jag väntade mig av en ”grovt sensuell” roman (note to self: lita aldrig på Biblioteksbladet). Obehagligast i boken är beskrivningarna av meningslös tortyr – som då Alruna övertalar sina skolkamrater att svälja skurmedel och synålar, eller plåga djur på de mest fruktansvärda sätt. Kapitlen om hur Alrunas moder och fader ”rekryteras” är förstås inte heller särskilt trevliga.

Alruna är dock bara den ena av romanens två huvudpersoner. Den andra är Frank Braun; Ewers alter ego (som också äventyrat i två andra av hans romaner). Frank Braun är på sätt och vis en manlig motsvarighet till Alruna: han är ”älskad av ödet”, en demonisk Dorian Gray som enbart lever för sin egen njutning. Liksom Alruna är han helt främmande för allt vad moral heter och liksom Alruna krossar han hjärtan och människoliv varhelst han drar fram. Det är när Frank Braun och Alruna slutligen möts som romanen sätter i högsta växeln. Vem som slutligen avgår med segern skall jag inte avslöja här.

Trots att jag personligen gillar Ewers noveller mera, är Alruna en ganska hyfsad roman. Boken lider av alla äldre tyska romaners ärkesynd – den är onödigt lång och innehåller totalt överflödiga, babblande partier som inte har någonting med någonting att göra – men själva storyn är klassisk och den slutliga showdownen mellan Alruna och Frank Braun är mycket läcker. Romanen kom ut 1911, ett år efter den första filmatiseringen av Mary Shelleys Frankenstein, och likheterna mellan de två berättelserna är uppenbara. Alruna har för övrigt filmatiserats hela fem gånger, med varierande framgång. (Disclaimer: Jag har inte sett en enda av filmatiseringarna.) Den bästa filmatiseringen anses vara stumfilmen Alraune (1928), med Brigitte Helm i huvudrollen.

(Alla citat och biografisk uppgifter om H.H. Ewers är tagna ur John Hirschhorn-Smiths essä, som ingår i den svenska nyöversättningen av Alruna.)

Annonser

5 thoughts on “Hanns Heinz Ewers: International Man of Mystery

  1. Oj nu fick jag en flashback till Margit Sandemos romanserie ”Sagan om isfolket” (i tjugo volymer om jag inte minns fel!) som jag slukade nångång i tidiga tonåren. Hela berättelsen där kretsar just om Alrunan och hon beskriver Alrunans födelse på pricken på samma sätt som i ditt citat. Så likt att det är så gott som identiskt faktiskt.

    • Intressant, jag hade inte hört om Sandemos romaner tidigare. Det finns ju massor av legender om alrunan, men just detta att alrunan skriker när den dras ur jorden (som en mänsklig bebis…) är, tror jag, en av de mest utbredda. Alrunor förekommer ju också i Harry Potter! (Fast där kallas de mandragora… eller mandrake på engelska. Kär medicinalväxt har många namn).

      • Hmjo, Sandemos böcker var väl inte direkt romankonst på högsta nivå – men så är man ju också så gammal att Harry Potter ännu inte existerade på den tiden ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s