Berlinsk dagbok I

Jag sitter på ett café vid Siegessäule. I bakgrunden musik: det är Michael Jackson som sjunger “I’m bad”. Tanke 1: Vad skulle Vilhelm II ha tänkt om Michael Jackson? Tanke 2: Vissa saker är omöjliga att ens föreställa sig. (Och ändå dog Vilhelm bara sjutton år före Jackson föddes. Världen vi lever i är så gammal. Eller är det bara 1900-talet som är så långt?)

Eftertanke (på hotellet): Vissa monument åldras bättre än andra. Siegessäule har inte åldrats bra – även om Tyskland gjort sitt bästa. I en bok läser jag att Siegessäule nu för tiden är platsen för “des grösstes Musikspektakels Deutschlands, der Love Parade”. Mina tankar går åter till Vilhelm och den svindlande hastighet med vilken vi rör oss genom historien.

*

Tiergarten är enorm, mera skog än park. Jag vandrar i nästan fem minuter utan att se en annan människa – mitt på dagen, i Berlins centrum. Jag har aldrig varit rädd för att gå genom Kajsaniemi park om natten, men Tiergarten är något helt annat. Jag lovar mig själv att aldrig komma hit efter att solen gått ned.

*

Monumentet för de ryska soldater som stupade i striden om Berlin är inte lika påkostat som Siegessäule, men alldeles lika fult. Berlin är de pompösa, smaklösa militärmonumentens stad. På en av stenarna med rysk text har besökare lämnat blommor och småmynt, främst 5-centare och ryska kopek.

Mynten stör mig av någon anledning ännu mer än monumentet. Vad är poängen? Är det ett sätt att visa sin respekt? Eller är det en helt meningslös handling, nåt som människor gör därför att andra människor gör det? En idé som smittat från människa till människa och stad till stad tills alla gör det och ingen längre vet varför?

Medan jag sitter där kommer en grupp ungdomar (ryssar av pratet att döma) och börjar skrattande norpa åt sig pengarna. Jag märker plötsligt att jag fryser. Dags att gå vidare.

*

På den gamla riksdagsbyggnadens vägg finns en fris där det står Dem Deutschen Volke. Den vidsträckta gräsplanen nedanför heter Platz der Republik. Tidigare hette den Königsplatz. I Berlin har många gator och platser bytt namn beroende på vem som haft makten. Kejsartiden, Weimarrepubliken, Hitlers Tyskland, BRD och DDR – alla har de lämnat spår i de berlinska gatunamnen. Namnen skall spegla ideologin: de nyaste namnen betonar följaktligen det förenade, odelbara Tyskland.

Jag sätter mig vid Spree, på stranden mitt emot Marie-Elisabeth-Lüders-Haus. Denna kväll visas “eine Film- und Lichtprojektion” mot husets vägg. Showen handlar om Tysklands historia och heter – Dem Deutschen Volke.

Efteråt, då jag vandrar tillbaka mot hotellet genom den svala kvällsluften, ekar en replik från ljusshowen ännu i mitt huvud: ”Hier schlägt das Herz der Demokratie, oder es schlägt nicht.” Det är Norbert Lammbert som talar om den tyska Bundestagen, men i mitt sinne, där jag går, får orden stå för hela Tyskland, som under så många år varit den europeiska demokratins probersten. Här i Berlin, i Europas hjärta, slår demokratins hjärta. Slår det inte här, så slår det inte. Jag känner mig trött, men också märkligt upprymd. Kanske ännu en Weissenbier på vägen hem?

– – – – –

Ja, kära läsare, detta var del ett av min Jörn Donner-pastich “Berlinsk dagbok”. Stay tuned för mera berlinska iakttagelser + geopolitiska djupsinnigheter. Nästa gång: currywurst, Prenzlauer Berg och – prostituerade? (It ain’t Jörn Donner utan prostituerade.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s