Där brinna två lågor i Finlands gård…

Förhållandet mellan svenskan och finskan är ett ämne som har inspirerat många finlandssvenska författare. Eino Leino-dagen till ära tänkte jag presentera fyra dikter om detta ämne (ok, Eino Leino-dagen var den 4 juli men so what). Håll till godo!

Den första dikten är ”Svenskan och finskan” av J.J. Wecksell (1838-1907). Wecksell var en lovande ung diktare från Åbo som blev sinnessjuk vid 24 års ålder och levde resten av sitt liv inspärrad på ett asylum (idag skulle diagnosen förmodligen lyda schizofreni). Innan Wecksells lyra tystnade hann han publicera en ganska intetsägande diktsamling och ett ganska bra sorgespel (Daniel Hjort, det finlandssvenska Hamlet). Wecksell lever också kvar i litteraturhistorien tack vare två dikter som han skrev då han redan höll på att glida in i sinnessjukdomens mörker; den surrealistiska ”På moln stod du!” och den fulländade ”Almqvist. Monolog”. Båda är förunderligt bra – särskilt ”Almqvist. Monolog”, en manisk moralfilosofisk studie på blankvers, som jag anser vara en av de bästa dikterna på svenska som över huvud taget skrivits. Googla den, det lönar sig!

Men nu var det tal om ”Svenskan och finskan”, skriven 1860. Dikten är en av de första i Finland som behandlar språkfrågan och utformad som en dialog mellan de två språken. Finskan är den unga utmanaren och svenskan den ”gamla kämpen” som avstår från sin ställning som landets ledande språk. Tonen är försonlig; Wecksell erkänner det rättvisa i den unga och hungriga finskans krav men låter i alla fall den mer erfarna svenskan få sista ordet. Båda språken skall bidra till fosterlandets blomstring, så lyder budskapet (även om Wecksell verkar ta för givet att svenskan förr eller senare kommer att försvinna). Det var ungefär så här som den svenskspråkiga eliten uppfattade språkfrågan på Wecksells tid: man var i princip för finskans upphöjande till ett bildningsspråk, men var av olika åsikt om hur snabbt och i vilken omfattning detta kunde ske. Man kan för övrigt notera att flera av de symboler som senare skulle komma att representera det arketypiskt finlandssvenska och finska – den finlandssvenska eken/martallen på skäret och den finska furan i ödemarken – redan förekommer i denna dikt.

Svenskan och finskan

Svenskan:
Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
må du minnas, att den starka, mera prövade är min.

Finskan:
Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets undervärld,
väntade min tid – den kommit, ljungar fram med strålens makt,
och du bleknar under hjälmen trots din harm och ditt förakt.

Svenskan:
För ur sagans dunkla fornvärld sprakande ditt furubloss,
hög jag står i middagsglansen – sekler ligga mellan oss.
Skynda djärv, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
några ax av mina skördar, som i sekler vuxit opp.

Finskan:
Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
jag har Finlands högsta kärlek – bytte ej med dig min lott.
Sakta kallnar bort ditt hjärta, gravens förgård öppnar sig
och du lämnar dina skatter – arvet åt vårt folk och mig.

Svenskan:
Ännu lever friskt mitt hjärta, slår i tusen ädla bröst;
också du har lärt dig älska tro och sanning av min röst.
Såg i morgon segerns fana på min grav du svaja glatt –
snart du dvaldes själv i mörker, mörkare än griftens natt.

Finskan:
Slår i tusen bröst ditt hjärta, dock min luft de leva av;
gav du tro och gav du sanning, kämparna för dem jag gav.
Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång,
som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton en gång.

Svenskan:
Leva de, så skall jag leva; faller jag, så faller du.
Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
Över oss stå högre makter, i vars tjänst vi gått och gå –
den, som längst och trognast tjänat, älska, värna de också.

Finskan:
Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
slå på språkens gyllne lyror, väcka liv i folkens barm,
skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
kan den tonen sant du klinga? – främling är du på vår strand.

Svenskan:
Hit jag kom som frö – en järnek står jag nu på stormigt skär,
fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgat hav –
halva Finland med skall följa i min glömskas öppna grav.

Finskan:
Väl! jag står i landets hjärta – furan, evigt grön och stark;
stod förgäten, tung och isklädd – frisk ändå – i vildskön mark;
våren kommit, Finlands hjärta slår av kärlek, ljus och hopp –
och du drar din krona långsamt undan för min unga topp.

Svenskan:
Fäll din lans som min jag fäller – bådas udd är av demant.
Så de gåvos oss att strida för vad evigt är och sant.
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den –
och ju mer vi däråt offra, blomma vi dess högre än.

Den andra dikten är Zacharias Topelius ”Originala skuldsedeln”. Historien bakom den är följande: År 1872 höll professor A. Oksanen ett ryktbart tal i vilket han påstod att Finland borde vara tacksam för alla de goda saker som hade tillfallit landet under den svenska tiden. Detta väckte en hel del irritation bland fennomanerna och ledde till en stor polemik i pressen, med de finsksinnade tidningarna på den ena sidan och de svensksinnade på den andra. Tvisten om Finlands tacksamhetsskuld till Sverige ledde slutligen till att en finsksinnad lantdagsman hånfullt begärde att få se ”den ursprungliga skuldsedeln”. Då Topelius fick höra detta blev han så förgrymmad att han satte sig ner och skrev ”Originala skuldsedeln”. Topelius poäng är att varje land har formats av sin historia och att bara en idiot förnekar sitt eget förflutna. Dikten är rätt lång, så jag citerar bara vissa utvalda delar av den:

Originala skuldsedeln
Till en landtdagsman, som begärde se originala förbindelsen på Finlands tacksamhetsskuld till Sverige

Skuldsedeln vill du se – originalet,
det sekelgamla, som förbinder oss
till tack mot Sverige? Hvarför ej? Här är det!

Gå först ett steg i söder öfver viken
till esten, till vår broder. Fråga honom
hvad lott han burit och hvad nu han är!
Gå sedan österut. Träd fram på vida,
oöfverskådliga, fruktbara slätter
långt mot Ural, och fråga kumlen där
om de förgångna folk, hvarthän de gått,
hvi de ej lefva, hvi på deras grifter
med möda letar forskaren ett namn.
Och om då smyger skygg vid flodens stränder
en fattig tscheremiss, ostjak, mordvin,
i djurhud klädd, med vildens rädda blick,
med hedendomens mörker i sitt hjärta
och ingen mänsklig kunskap under pannan,
så fråga äfven honom om hans lott!
Han skall, som esten, svara på din fråga,
att också han en gång var stark, som du,
och fri, som du, och rik på svedjemarker
och boskapshjordar och en framtids hopp.
Men fråga icke mer – vänd skyndsamt åter
från dessa stepper till ditt fria land,
och jämför oss, dig själf och dina bröder,
med dem där borta! Mät med oförvillad
och rättvis blick hvad seklerna beskärt
åt dem och oss – vår frihets gamla grund,
vår arfslott i Europas rika bo,
vår lag, vår sed, vårt vetande, vår tro;
och om du då är blind, skall kyrkans mur
och domarsalens bord och skolans bänk
och bondens plog och handtverksmannens hyfvel
och hamnens skepp och dina städers torg
och sist din egen stämma svara dig:
här är skuldsedeln! Här är allt ditt land,
som vittnar om hvad du i arf har fått
af västerlandet! Utan denna skuld,
förmätne frågare, hvad vore du?
Du vore tschuden, som gått under jorden,
du vor’ ostjaken, irrande på heden,
du vore esten, tyngd af seklers ok,
och aldrig höjde du i folkets rådsal
din fria röst till tacklöst, tanklöst hån.

Det är mäktigt så det förslår – och Topelius har ju en poäng. I jämförelse med de finsk-ugriska folk som drunknat i det ryska folkhavet eller förslavats av tyska erövrare, har Finlands invånare minsann inget att klaga över. Ännu mäktigare blir det mot slutet. De sista verserna i dikten är rentav överraskande giftiga, för att vara skrivna av Topelius. Vem visste att sagofarbrorn var förmögen till sådan bitterhet?

Gå, handla som dig lyster, du är fri.
Slit sönder sedeln. Ingen annan domstol,
än gärningarnas frukt, skall döma dig.
Var man för dig, det är din fulla rätt;
men tro ej mer din stridskamrat i nöden;
han skall förråda dig. Tag dig till vara
för detta barn, som du har älskat, vårdat
och fostrat upp; det skall förneka dig.
Hvar ädel känsla i ett mänskobröst
är själfviskhet; hon ljuger, ljuger blott
och tänker blott på sig… Gå, frågare,
är du nu nöjd? Är nu din räkning kvitt?
Farväl! Nog stå vi utan den valutan,
och gamla Sverige lefver oss förutan.

Den tredje dikten heter ”Två toner. Till en finsk diktare”. Dikten är skriven år 1899 av Arvid Mörne, den finlandssvenska allmogens främsta besjungare. Vid denna tid hade svenskan redan tappat mycket mark i inlandet, men var fortfarande stark i de svenskspråkiga kustområdena. Det är vid sekelskiftet som kusten och havet slutligen utkristalliserar sig som symboler för den finlandssvenska befolkningen – i motsats till det finskspråkiga inlandet, med dess mörka tjärnar och skogar (även om motsatsparet kust/svenskt och inland/finskt egentligen existerat ända sedan Runebergs dagar). Den finska diktare som Mörne riktar sig till är Eino Leino. Formuleringen ”en fläkt på fältet, där råg står mogen” syftar förmodligen på Leinos mest kända dikt, som börjar med orden ”Ruislinnun laulu korvissani / tähkäpäiden päällä täysikuu”.

Två toner
Till en finsk diktare

Din lyras ton är ett sus i skogen,
en fläkt på fältet, där råg står mogen,
du byggde landet så vitt som plogen
i ödemarken en fåra skar.

Jag äger skären och havet kvar.

Jag äger vågor, som vita stänka,
jag äger sånger, som djärva dränka
ditt strängaspel i en käck fanfar.

Jag äger fyrar som höga blänka.

Den fjärde dikten är Jarl Hemmers ”Vårt svenska svar” som upplästes på Svenska dagen år 1934, då språkstridens vågor gick höga. Den försonliga tonen i Wecksells dikt är som bortblåst; nu handlar kampen inte längre om finskan rättigheter utan om svenskans överlevnad. På 1930-talet radikaliserades språkstriden i allt högre grad; svenskspråkiga gatuskyltar målades över och det hände till och med att finsk- och svenskspråkiga medborgare rök ihop ute på gatan. Svenska Centralarkivet skriver: ”Vid firandet av Svenska dagen år 1933 utbröt häftiga gatustrider mellan finskhetsivrare och finlandssvenskar. Oroligheterna pågick under fyra kvällar och renhållningsverket måste tillkallas för att med sina vattensprutor ”kyla ned” stämningen.” Det är mot denna bakgrund som Hemmers dikt skall läsas. Dikten trycktes för övrigt på nytt i Hufvudstadsbladet på 1970-talet, efter att en språkstrid i miniatyr blossat upp (vilket brukar inträffa med jämna mellanrum).

Vårt svenska svar
(Till dem som hoppas på vår undergång)

Så har du oss äntligen sagt vad du vill,
du landsman med sinnet i svallning:
vårt urbota brott är att än finnas till
och att icke vi dö på befallning.
När samman vi smakade österns dolk,
då blödde vi båda med ära,
men se sig förrådd av sitt eget folk,
det ödet är bittrare bära.

Där brinna två lågor i Finlands gård.
Och stryper du ena ljuset,
hur mycket du ägnar det andra din vård,
var säker: det mörknar i huset.
Där växer ett vårdträd på tvillingrot,
och kapar du ett av dess fästen,
för sent är vid stormfallet träd göra bot,
och masken och rötan tar resten.

Den blomning, som mognat ur knoppens tvång,
har kanske du ensam den skapat?
Skall Nemesis tvingas att dikta en sång
med dystrare slut på det drapat?
Ju mer det blir grovt i vårt land och vrångt,
dess finare mala Guds kvarnar.
Så tumla ditt högmod ej alltför långt!
Jag hotar icke. Jag varnar.

Riv icke ifrån oss det land som är vårt!
Då springer det blodskuld i jorden.
Kränk icke den rätt, som vi murat så hårt!
Då rasar ett fäste i Norden.
Var såg du ett splittrat folk som bestod,
när gränsmolnen tändas och dundra?
En dag skall du ropa i armod och blod
på broder, som nu du vill plundra!

Av dessa fyra dikter är Wecksells dikt nog min favorit, just på grund av den försonliga och sansade tonen. För den som vill läsa mera om förhållandet mellan svenskt och finskt i den finlandssvenska litteraturen rekommenderar jag Michel Ekmans nyutkomna bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta finlandssvenska författare 1899-1944 (2011).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s