Ephemera m.m.

Dags för en ny bloggpost! Jag råkade nyligen hitta några småintressanta trycksaker på ett aboensiskt antikvariat – eller nåja, småintressanta för den som bryr sig om finlandssvensk litteraturhistoria (en nisch, men dock). Det rör sig om tre menyer från 1915 – 1916 som ser ut så här (klicka för större bild):

Jag hade knappast fäst någon större uppmärksamhet vid menyerna om jag inte nyligen hade råkat se en av dem avbildad i Göran Stjernschantz bok Ett förlag och dess författare (1991). I boken (som handlar om Söderströms förlag) berättar Stjernschantz att dessa menyer användes på några författarmiddagar som anordnades av Söderströms och Holger Schildts förlag. Middagarna var ett slags försoningsfester. Läget i den finländska förlagsvärlden hade varit inflammerat efter att Holger Schildt hade grundat ett förlag 1913 och försökt locka över ett par av Söderströms författare, men nu ville man röka fredspipa. Stjernschantz berättar att författarmiddagarna avåts ”under devisen Epicuri trädgård i bästa sämja och munter stämning”:

Vid dessa symposier diskuterades sällan litteratur men i stället bollades det flitigt med uddiga repliker, kvickheter och anekdoter. Bland deltagarna nämns Mikael Lybeck, Hjalmar Procopé, Gustav Alm, Olaf Homén, Henrik Hildén, Runar Schildt och Ture Janson. Särskilt Lybecks och Jansons elegant turnerade lustigheter dröjde kvar i minnet.

Så… 1910-talets ledande finlandssvenska författare diggade ordvitsar? Didn’t see that one coming. Stjernschantz nämner inget om den kvinnliga representationen på förlagsfesterna, men gubbighetsnivån var av allt att döma hög. Jag har lite svårt att föreställa mig att Hagar Olsson eller Edith Södergran skulle ha uppskattat göteborgshumor – och de debuterade i vilket fall som helst först 1916.

Menyerna är utformade av konstnären Axel Haartman och tryckta på Frenckells tryckeri. På den första menyn har Haartman avbildat två riddare med Söderströms och Holger Schildts vapen på sina sköldar som (i stället för att störta mot varandra!) störtar mot… den läsande allmänheten? Well, det är min tolkning. Den andra menyn föreställer en pegas med en hord poeter på ryggen (en allusion till Gallén-Kallelas berömda tavla?) och den tredje en springbrunn byggd av nyutkomna böcker – underst Emil Zilliacus Studier i fransk klassicism och överst Mikael Lybecks Bror och syster. Gubben på pumpan kunde möjligen vara Lybeck själv, men jag är inte säker på saken.

Angående maten finns det väl inte så mycket att tillägga – författarna verkar i alla fall ha gillat gäddfiler och smörgåsar. För övrigt, om någon undrade: ”legymer” kommer från franskans legumes och betyder grönsaker. Jag antar att det franska ordet helt enkelt klingade bättre i menymakarnas öron (svenskan må vara ärans och hjältarnas språk, men fransyskan är kökets). Fast det förklarar inte varför menymakarna valt att använda det franska och det svenska ordet sida vid sida i en och samma meny. Kanske någon gastronomiskt-historiskt-lingvistiskt bevandrad läsare kan lösa mysteriet?

PS. Ordvits i rubriken. Typ. Okej, inte då, men det rimmar i alla fall.

Annonser

3 tankar om “Ephemera m.m.

  1. Oj det var verkligen gubbigt – nog fanns det ju flera skrivande damer i de båda förläggarnas stall t.ex. Helena Westermarck, men de hade tydligen annat för sig än att äta legymer och kalvfile och begrava stridsyxor :-)

    Köksfranska är en hel vetenskap för sig – det är som eskimåernas hundra ord för snö. Consommé är en buljong och här serverades den tydligen med grönsaker i (alltså vanlig grönsakssoppa på svenska men det låter ju inte lika fint) medan legymer uttryckligen brukar syfta på en blandning av lättkokta färska grönsaker av typen små morötter/gröna ärter/bönor/sparris/blomkål eller liknande som serveras just som tillbehör till en huvudrätt med kött eller fisk.

    • Visst ja, Westermarck. Jag började fundera på vilka kvinnliga författare det fanns före Olssons och Södergrans debut, men de enda jag kunda komma på var Sigrid Backman (diktarfröken av det naiva och spröda slaget) och Josefina Bengts (40-årig reumatisk bygdeförfattare från Pernå). Kanske inte riktigt personer som skulle ha trivts på ett epikureiskt dryckeslag – men vad vet jag.

      Tidens kvinnliga författare framstår dessutom som ”allvarligare” än de manliga – som ju var flanörer allihopa, just av den typen som gillade att äta och dricka och vara ack så ironiska och fiffiga. Allt medan kvinnorna ägnade sig åt emancipation och sociala orättvisor…

      • Kommer att tänka på Adelaide Ehrnrooth, Aleksandra Gripenberg och Alma Söderhjelm, men jag tror på något sätt som du att de skrivande damerna på den tiden kanske hade lite svårt för att känna sig hemma bland de skålande och cigarrökande författarherrarna – åtminstone skrev Helena Westermarck en gång lite småironiskt att alla de pengar som bokstavligen ”gick upp i rök” på konstföreningens möten (på grund av cigarrerna som herrarna rökte) omvandlade till ett stipendium skulle kunna räcka till ett helt studieår i Paris…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s