Mästerkatten från Stockholm

(Detta blir en snabbis! Jag tänkte egentligen bara showa off ett av mina senaste fynd. Slik fåfänga! Ja… men som Tove Jansson konstaterade: vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?)

Skådespelaren Gösta Ekman (1890-1937) har presenterats på så många andra bloggar att jag knappast behöver göra det här. Dock, i all korthet: Gösta Ekman var en svensk teater- och filmskådis, en av de allra största någonsin. På grund av sin osannolika skönhet och sitt osunda leverne (med kokainmissbruk etc.) blev han en legend redan under sin livstid, och i detta sammanhang är ordet ”legend” faktiskt ingen överdrift. För att citera Carina Burmans relativt nyutkomna biografi om Ekman:

Han var den störste. Ständigt i strålkastarljuset. Ständigt på tidningarnas förstasidor. Han var en superstjärna innan ordet fanns, och med sin magiska beröring förvandlade han banala kärlekskomedier till stor teaterkonst. Publiken svimmade och flickorna i Göteborg kopplade loss hästarna och drog själva hans vagn genom stadens gator. Det var också han som var den störste när svensk film föddes.

Gudaskön flicktjusare och drogmissbrukare räcker emellertid inte för att beskriva Gösta Ekman. Han var också en konstnär med stort K, en man som tog sin konst på djupaste allvar. I Carina Burmans biografi framstår Gösta Ekman som en överraskande sammansatt personlighet – öppenhjärtad men lättsårad och småsint i sitt agg, oslagbar som sällskapsman men samtidigt en person som det var svårt att komma riktigt nära. Sin avundsvärda position som alla svenska flickors dagdröm verkar han inte ha utnyttjat i någon högre grad – sexuellt var han tillbakadragen, till och med pryd. Det enda han verkligen levde för var scenkonsten, till den grad att man idag skulle beskriva honom som en arbetsnarkoman. Till och med drogmissbruket var en följd av Ekmans överspända förhållande till sin konst – han snappade upp ovanan under en utdragen och nervpåfrestande filminspelning i Tyskland. (Filmen var F. W. Murnaus Faust i vilken Ekman spelade huvudrollen.)

Men till saken! Efter att ha läst Carina Burmans ypperliga biografi blev jag genast sugen på lite Gösta Ekman-parafernalia… och så råkade jag hitta den här affischen på Seriesam (ber om ursäkt för det crappiga fotot):

Mästerkatten i stövlar (1918) var Gösta Ekmans första film och tillika hans genombrott som filmskådis. I själva verket var filmen kanske mera än det; den var också Gösta Ekmans genombrott som Gösta Ekman. Som Carina Burman påpekar hade teaterskådisar tillgång till en mycket mer begränsad publik än filmskådisar. Före Mästerkatten i stövlar var Ekman berömd i Stockholm och Göterborg, men efter Mästerkatten i stövlar var han berömd över hela Sverige. Jag gillar verkligen affischen – Göstas stiliserade men omedelbart igenkännbara ansikte, kattögonen, grinet, alltihop. Till råga på allt är affischen i ganska gott skick med tanke på hur tunt pappret är. Filmaffischer från den här tiden brukar vara förargligt svåra att komma över, just på grund av att de är så stora och sköra (och naturligtvis på grund av att folk inte har brytt sig om att spara dem).

De två mindre planscherna till höger är från Finland och ganska typiska exempel på mer anspråkslösa filmaffischer från 1920-talet. Inga bilder men mycket text; svensk på den ena sidan och finsk på den andra. Vänd efter behov. Det som förvånar mest är att affischerna innehåller en synopsis av filmernas innehåll – och inte bara korta utdrag, utan hela handlingen, från början till slut, i detalj. Gillade biobesökarna på 1920-talet inte överraskningar eller? Båda affischerna är från filmen Karl XII (1925), med Gösta Ekman i huvudrollen. Filmen var så lång att den delades i två delar – därför de två affischerna (klicka för större bilder).

Som en kuriositet kan nämnas att Gösta Ekmans sista föreställning var på Svenska teatern i Helsingfors. Föreställningen ägde rum den 22 december 1937 och enligt Olof Lagercrantz, som råkade vara närvarande, var mottagandet tämligen gott: ”Helsingforsungdomen grät och jublade och dirigerade applåder och suckar på tredje raden”. Tre veckor senare dog Gösta Ekman i Stockholm. Orsaken var en dubbelsidig lunginflammation i kombination med ett långvarigt drogmissbruk.

Tyvärr är den som bor i Finland ganska illa ute vad gäller möjligheten att få se Gösta Ekman på stora duken. KAVAs Orion är nog det enda stället, men mig veterligen har de inga planer på att visa några Gösta Ekman-filmer inom den närmaste framtiden. Vissa av Ekmans filmer finns (svår)tillgängliga på DVD, men that’s it. Hur som helst – för den som vill veta mer om en av Sveriges största skådisar genom tiderna är Carina Burmans biografi (kallad Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap) inget dåligt ställe att börja.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s