Eriksonaden

Det var en gång en diktare som hette Bertel Gripenberg (1878 -1947). Han skrev dikter på bunden vers – sådana där gammalmodiga dikter som ingen skriver nu för tiden. Och det var inga dåliga dikter! Under 1910- och 1920-talet hörde Gripenberg till de mest hyllade diktarna i Finland och en tid spekulerades det till och med om han skulle få Nobelpriset i litteratur. Se här ett prov på hans diktkonst, några verser ur dikten ”Invokation”:

Ja, blott ett höstgult löv som virvlar för vinande vinden
är jag – och dock ett löv av den tusenåriga linden,
linden som sträcker sin rot djupt ner i dunkel och natt,
ner i en jord som gömmer en helig och hemlig skatt.

Ja, blott en flaga av skum jag är på världshavets yta,
redlös för vindars och strömmars och vågors lek skall jag flyta.
Se, blott en droppe jag är, men en droppe av havet ändå,
havet vars dyningar tunga och djupa och mäktiga slå.

Bertel Gripenberg var inte bara hyllad av kritikerna, utan torde också ha varit en av de mest lästa diktare i Finland under det tidiga 1900-talet (hyllad och läst är ju inte alltid samma sak). Men Gripenbergs storhetstid var en brytningstid och alla gillade inte hans gammalmodiga dikter. Efter att Edith Södergran och Elmer Diktonius debuterat blev kraven på en friare och mer experimentell diktkonst allt mer högljudda. De unga modernisterna ansåg att bunden vers var en maläten relik från 1800-talet, medan det litterära etablissemanget ansåg att modernistisk dikt inte var konst över huvud taget och att vem som helst kunde skriva fri vers. Modernisternas kamp leddes av litteraturkritikern Hagar Olsson – den finlandssvenska modernismens Jeanne d’Arc – och Gripenberg var en av de diktare som mer eller mindre regelbundet fick smaka på hennes alltid träffande och ofta underbart bitchiga kritik.

(ovan: Bertel Gripenberg och Hagar Olsson)

Modernisterna var unga och självsäkra men hade ett problem: de var i minoritet. Glädjen var därför stor när en diktare vid namnet Åke Erikson plötsligt debuterade med en modernistiskt diktsamling kallad Den hemliga glöden år 1925. Ingen visste vem den unga begåvningen var, men modernist-översteprästinnan Hagar Olsson var begeistrad. I en recension i Svenska Dagbladet berömde hon den nya diktaren och noterade särskilt hans skicklighet med fri vers. Ett ögonblick såg det ut som om en ny modernistisk stjärna var född… men sedan trädde Bertel Gripenberg fram och avslöjade att alltihop var en bluff. Det var han som var Åke Erikson och Den hemliga glöden var ett skämt, ett försök att förlöjliga modernismen och visa att vem som helst kunde skriva fri vers. Och den stackars Hagar Olsson hade gått rakt i fällan.

Pinsamt.

Sådan är historien om Eriksonaden, en av den finlandssvenska litteraturhistoriens mer underhållande episoder. Efter att dammet lagt sig visade det sig att schismen mellan modernisten och icke-modernisten kanske ändå inte var så djup som man kunde tro; Hagar höll fast vid att diktsamlingen hade sina förtjänster och Bertel erkände (förmodligen en smula stolt över mottagandet) att den kanske inte bara var menad som en parodi. I efterhand har många litteraturhistoriker till och med betraktat Den hemliga glöden som en av Gripenbergs bästa diktsamlingar. Så det är inte alldeles klart vem som fick det sista skrattet. Om inte annat så bevisade Gripenberg i alla fall att han hade ett överraskande bra sinne för humor.

Eftersom Den hemliga glöden kom ut i både Finland och Sverige är det inte särskilt svårt att få tag i ett exemplar av boken. Jag råkade nyligen hitta boken på ett antikvariat och eftersom jag länge varit lite nyfiken på den (inte minst på grund av den smaskiga backstoryn) beslöt jag att införskaffa det mytomspunna diktverket. Tyvärr var boken… tja… sämre än jag hade väntat mig. I själva verket är många av dikterna ganska svaga och intetsägande, i alla fall med tanke på att de runnit ur Gripenbergs penna. Ta bara följande dikt:

Morgontåget

Morgonrusning på Untergrundbanan,
när alla rusar till sina arbeten,
är det värsta på hela dygnet.
Där är du med tungt huvud
och sönderbrutna lemmar
efter en ångestfull natt.
Du är dödstrött, men det hjälper inte,
här skall arbetas!
Alla omkring dig är bleka,
men hänsynslöst pressar de sig fram,
De unga flickorna har dansat hela natten,
de unga männen har druckit och rumlat,
de äldre har vakat i tandvärk
eller magplågor
eller ångest för morgondagens hyra
eller oro för sjuka barn.
Men alla måste fram till sitt arbete,
hårt, hänsynslöst knuffar de sig fram
och tåget dånar och rasar –
det är en scen från helvetet
så god som någon.

Visst, diktens motiv är ju modernistiskt: Gripenberg skildrar storstaden och den moderna människan mardrömslika livsvillkor. Lite tidstypisk internationalism och maskinromantik finns också inklämt i ordet ”Untergrundbanan”. Men som dikt betraktad är ”Morgontåget” helt enkelt svag – hela dikten är ju ett enda långt konstaterande, utan en tillstymmelse av konstnärlig formgivning. Det finns ingen mångtydighet, inget som väcker till eftertanke, inget djup. Det är bara yta, bara beskrivning. (I själva verket påminner dikten pinsamt mycket om de dikter som man själv skrev när man var i gymnasieåldern…) Det finns förstås också bättre dikter i Den hemliga glöden, men jag har ändå lite svårt att förstå varför Hagar Olsson inledningsvis var så förtjust i boken. Edith Södergran this ain’t.

Den som vill veta vad Bertel Gripenberg sist och slutligen tyckte om modernismen behöver inte sväva i okunskap; han har nämligen gett ett ganska uttömmande svar i den modernistiska antologin 20 år ung dikt (1936). På den fråga som antologins redaktörer ställer honom – ”Vilka äro era åsikter om vår litterära modernism?” – svarar Gripenberg:

… och det var ju ett ganska sansat svar. Kanhända var det sist och slutligen Gripenberg som var den mer fördomsfria av stridsparet Gripenberg-Olsson. Och dessutom har han ju en poäng angående det där med dunkelhet i innehållet. Alla som brukar läsa modern poesi har säkert någon gång stannat upp och frågat sig samma sak som Gripenberg: finns det en tanke bakom orden eller är det bara rökridå och simulerat djupsinne?

Inte för att det spelar någon roll så länge som alla läser detektivromaner.

Annonser

4 thoughts on “Eriksonaden

  1. Nu har jag fått blodad tand och läser din blogg med stort intresse. En extravitsig detalj i Eriksonaden är att SLS prisbelönade Bertel Gripenberg för Den hemliga glöden 1925, långt före någon modernist. Hagar Olsson och Elmer Diktonius fick pris 1929 (om jag inte minns helt fel) men då för prosaböcker. Det finns många skandaler i SLS prisbelöning men det här hör till det mest praktfulla felsteget i den dåvarande prispolitiken som var starkt färgad av jäv, konservativa värderingar och inavel.

    • Enligt Finlands svenska litteraturhistoria II var Den hemliga glöden också det första modernistiska diktverket i Finland som belönades med statens litteraturpris. Inte illa för en parodi.

  2. Nog finns det något djup där om man åker tåg under jorden och med alla dessa människor med bleka ansikten och till slut kallar man det för en scen ur helvetet. Men inte är Morgontåget någon större poesi tycker jag också.

    Mycket intressant text! Visste ingenting om boken och dess historia.

  3. Intressanta rader, tack för dem…!

    ”Den hemliga glöden” kan betraktas som spontanistisk poesi. Rakt ut ur huvudet och ner på papperet. Ingen tanke på stilmässig briljans, nej bara kör. Och ur den synvinkeln är den helt OK, ja mer än så.

    Som sämst är den när Gripenberg medvetet skriver dåligt. Men generellt innehåller den många starka nummer, som Kärleksminne. Mikrokosmos, Vilja och verklighet, Det kalla ögat, Ån, Barndom och Förstadsvår. Mitt tips är att man måste ge denna samling lite tid. Hagar Olsson hade rätt. Den är värd sitt salt.

    Gripenberg har föresatt sig att parodier och skriva dåligt. Men han är så bra poet att han inte kan komma under en viss lägstanivå. Mycket märkligt. Men så är det.

    Även senare i livet kunde Gripenberg, när det föll sig, dikta lite friare. Att han till exempel översatt Edgar Lee Masters ”Spoon River”-svit ska ha påverkat honom i denna friare riktning, enligt Tom Hedlund. Här är min recension av Gripenbergs ”Livets eko” som anknyter en aning till det jag sagt här:

    http://lennart-svensson.blogspot.se/2011/04/recension-livets-eko-bertel-gripenberg.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s