Eduard von Keyserling

Det finns författare som inte behöver någon introduktion… och så finns det författare som är så bortglömda att till och med riksföreningen för bortglömda författare glömmer att skicka dem julkort. Den balttyska greven Eduard von Keyserling hör till den senare gruppen. Men så var han också en ganska udda person.

Eduard von Keyserling föddes på slottet Paddern i Kurland (nuvarande Lettland) år 1855. Efter att ha studerat juridik i några år lyckades han som 23-åring åstadkomma en skandal som ledde till en konflikt med familjen och gjorde honom till en persona non grata i studentkretsarna. Vilken slags skandal är oklart – en släkting talade senare om händelsen som ”einer Lappalie – einer Unkorrektheit”. Efter brytningen med familjen valde Keyserling att flytta till kulturstaden Wien, där han studerade filosofi och konsthistoria (och kvinnor, uppenbarligen, eftersom det var här han ådrog sig den syfilis som skulle bli hans död). Efter studierna i Wien återvände han till Kurland för att förvalta familjegodset, men år 1894 lämnade han det för gott och slog sig ner i Münchens konstnärskvarter. Det var först nu, 40 år gammal och bosatt i en liten våning tillsammans med tre av sina systrar, som Keyserling påbörjade sitt episka författarskap. Dessvärre var hans hälsa inte den bästa: sjukdomen hade gjort sitt och hans syn försämrades gradvis tills han var helt blind. Under de tio sista åren av sitt liv lämnade han sällan sin våning – och det var alltså under denna tid, blind och isolerad, som den gamle greven skrev sina mest berömda romaner och noveller (d.v.s. dikterade dem för sina systrar). Han dog år 1918, ogift och barnlös.

(Ogift och barnlös, bodde med sina systrar… Så här långt kommen inser jag plötsligt att det kanske inte var kvinnor som Keyserling studerade i Wien. Nu måste jag betona att allt jag vet om Keyserlings liv kommer från Nordisk familjebok, ett par tidskriftsartiklar och Wikipedia. Jag vet absolut ingenting om Keyserlings privatliv eller sexuella preferenser – men det är ju alltid en möjlighet. Och den där mystiska skandalen… hm.)

Eduard von Keyserlings romaner och noveller handlar om – för att tala med den svenska litteraturvetare Ann-Sofie Ljung-Svensson – ”den tysk-baltiska aristokratins brottning med modernitetens inbrytande”. Berättelserna utspelar sig på de urgamla herrgårdarna i Kurland, med namn som Gutheiden, Üchtlitz och Dumala. Här lever den överkultiverade tyskspråkiga härskarklassen i splendid isolation, långt borta från omvärldens bekymmer. Man går på utflykter i slottsparkerna, avlägger besök hos varandra, gifter bort sig med varandra, och så vidare. Det är en vacker värld. Det är en ärkekonservativ och traditionsbunden värld. Och det är en dödsdömd värld – på samma sätt som Tjechovs körsbärsträdgård är dödsdömd. Ett ämne som Keyserling ständigt återkommer till är konflikten mellan tradition och frihet (ett ämne som han förmodligen var välbekant med själv). Den yngre generationen vill bort från gårdarna och ut i stora världen, vill välja sin egen väg, medan den äldre generationen krampaktigt håller fast i nedärvda uppfattningar om plikt och tradition. En klassisk konflikt, alltså, men utspelad i en miljö som få andra författare har skrivit om.

(Förresten: Den som är allergisk mot aristokrater gör kanske bäst i att undvika Keyserling, vars romaner och noveller nästan uteslutande handlar om baroner, grevar och furstinnor. Icke-blåblodiga personer förekommer i allmänhet endast som statister – eller som en av Keyserlings samtida (mindre välvilliga) kritiker uttryckte saken: ”Die Menschlichkeit fängt bei Keyserling erst bei den Baronen an.” (”Hos Keyserling börjar mänskligheten först vid baronerna.”) Huruvida detta är en dålig sak kan man förstås ha olika åsikter om. Och dessutom: vill man läsa om den baltiska allmogens liv så kan man ta till Aino Kallas.)

Det intressanta med Keyserlings romaner är att han varken fördömer eller moraliserar. Som Ann-Sofie Ljung-Svensson har påpekat i en artikel i tidskriften Axess (och Per Erik Wahlund före henne) är Keyserlings berättelser nästan helt fria från ideologi och tendens – ”idélösa” – och detta under en tid då tendens inte precis var en bristvara inom den tyska litteraturen. I Keyserlings romaner står människorna i centrum; han vill framför allt få läsaren att förstå sina karaktärer, vare sig de är halvt mumifierade gamla grevar eller sjuttonåriga furstinnor som drömmer om en flykt från jungfruburen. (Som en intressant detalj kan nämnas att kvinnorna i Keyserlings romaner tenderar att vara mer komplicerade än männen.) Grundtonen i Keyserlings berättelser är en tilltalande blandning av förståelse och stilla vemod: vemod över människans svårighet att finna sin egen väg i livet, vemod över föräldrar som inte förstår sina barn och barn som inte förstår sina föräldrar, vemod över en kultur som är dömd att gå under. Ibland glimtar en mild humor också fram i novellerna. Eller, för att citera baksidestexten på en av de första svenska Keyserling-översättningarna (Kvafva dagar, 1912):

Med öfverlägsen människokännedom, med stilla leende humor, med varm, förlåtande förståelse skildrar Keyserling den tyska adelns lif och utvecklar de öden, som röra och uppröra denna förnäma, utåt tillslutna värld. Därvid lyckas han med sin fullt opartiska, omfattande framställningskonst verkligt lefvande återgifva en mängd personligheter; hans språk är sällsynt enkelt, dock rikt på bilder och inre värme. Man har jämfört honom med prosastilens franska mästare, och han äger i själfva verket en formbehärskning, som eljest blott utmärker de romanska diktarna, medan hans sätt att loda djupet af de mänskliga lidelserna städse är helt germanskt.

Under början av 1900-talet lästes Keyserling i både Finland och Sverige. Intressant nog är nästan alla svenska översättningar gjorda av finlandssvenskar. Romanerna Dumala och Wellen översattes av Runar Schildt (Dumala, 1919 och Vågor, 1920), Furstinnen och Abendliche Häuser av Ulla Fogde (Furstinnor, 1918 och Skymningens gårdar, 1919), Bunte Herzen av Inga Lindholm (Vilsna hjärtan, 1921) och Im stillen Winkel av Karin Allardt (En stilla vrå, 1921). Vad denna finlandssvenska dominans beror på kan man ju fråga sig. De finlandssvenska förlagen var visserligen duktiga på att ge ut modern tysk litteratur under 1910- och 1920-talen, men att just Keyserling var så pop förefaller ändå lite märkligt. I sin artikel bjuder Ann-Sofie Ljung-Svensson på en förklaring:

Förmodligen var det finlandssvenska intresset identifikatoriskt. Det finns i dubbel bemärkelse likheter mellan den finlands-svenska och tysk-baltiska adelns situation i början av 1900-talet; både som språklig-kulturell minoritet och som social.

En intressant tanke… som jag inte riktigt orkar tro på. Visst, både finlandssvenskarna och balttyskarna var språkliga minoriteter, men ur ett nationellt och socialt perspektiv var de två minoriteternas situation ändå mycket olika. Att Runar Schildt (en av mina favoritförfattare) hör till dem som har översatt Keyserling är i vilket fall som helst intressant, inte minst eftersom det finns en viss likhet mellan Keyserling och Schildt. Båda har en i grunden pessimistisk syn på tillvaron, båda skriver om maktrelationer (mellan älskare och älskade, starkare och svagare, överklassare och underklassare) och – vad viktigast – båda har en oändlig förståelse för svagheten, i alla dess former. Schildts persongalleri är mångsidigare och klassmedvetandet spelar inte en lika stor roll i hans noveller som i Keyserlings, men grundtonen, empatin och förståelsen, är densamma. Keyserlings Dumala innehåller många karaktärer och episoder som för tankarna till Runar Schildts Häxskogen (även om själva storyn förstås är mycket annorlunda). För den som vill veta mera om likheterna mellan Schildt och Keyserling kan jag rekommendera George C. Schoolfields uppsats ”Runar Schildt in His European Context” (ingår i antologin Runar Schildts roller, 1988).

Idag är de svenska översättningarna av Eduard von Keyserlings böcker mycket svåra att få tag på. Vissa (som Vågor och Skymningens gårdar) hittar man inte ens på antikvariat – tro mig, jag har försökt. I Tyskland verkar Keyserling däremot ha upplevt något av en minirenässans under de senaste åren. År 2005 gjordes det till och med en filmatisering av Wellen (som jag inte har sett och därför inte heller vågar rekommendera). Och hör och häpna: I februari 2011 dök det upp en nyhet om att man planerar en filmatisering av en Keyserling-novell… med Jeremy Irons och Kim Catrall (of Sex and the City fame) i huvudrollerna. Filmen skall heta The Treehouse, basera sig på en novell som jag inte har läst, och vara färdig sommaren 2012. Tja… det kan ju bli… intressant?

Hur som helst: Eduard von Keyserling är en författare som är värd att kolla upp, i synnerhet om du gillar stillsamma psykologiska romaner. Och om du av nån oförklarlig anledning diggar obskyra tyska författare från början av 1900-talet som ingen annan har hört talas om – ja, då är han praktiskt taget en must read. Allra sist: en länk till den artikel om Eduard von Keyserling (skriven av Ann-Sofie Ljung-Svensson) som jag redan flera gånger har hänvisat till. Som den uppmärksamme läsaren märker har jag knyckt en hel del därifrån…

http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=430

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s