Tora Teje

Finns det något bättre sätt att inleda en blogg om litteratur än genom att bryta mot sin enda grundregel: att skriva om litteratur? Detta inlägg skall handla om en av mina favoritskådisar (i alla fall vad svensk stumfilm beträffar): den eleganta Tora Teje.

Min första bekantskap med Tora Teje skedde via Mauritz Stillers film ”Erotikon” (1920), en av de mer originella filmerna från den svenska stumfilmseran. Filmen är en prototypisk ”sophisticated comedy” av det slag som Ernst Lubitsch senare skulle göra berömd i Hollywood, med intrasslade erotiska relationer, fatala förväxlingar och snygga människor i snygga miljöer. I handlingens centrum står fyra personer: Anders de Wahl som en nördig entomologiprofessor, Tora Teje som hans unga hustru, Karin Molander som hans flirtiga niece och Lars Hanson som en skulptör och familjevän. (Den femte medspelaren är en playboy-baron spelad av Vilhelm Bryde, som – för att citera filmhistorikern Peter Cowie – verkar ”rather pointless” och vars huvudsakliga uppgift är att fungera som rival till Lars Hanson.) Så går det som det går: den gamla professorn flirtar med sin systerdotter (!) som flirtar tillbaka, hustrun flirtar med både skulptören och baronen som blir avundsjuka på varandra, och så slutar det hela med en ödesdiger missuppfattning, dramatiska konfrontationer, en utmaning till duell och – vad annars? – ett lyckligt slut för alla inblandade.

Då Erotikon kom ut 1920 var den något enastående – urbana komedier av detta slag hade aldrig tidigare filmats i Sverige. (Stillers föregående film hade dessutom utspelat sig så långt borta från civilisationen som det över huvud taget var möjligt att komma: bland stockflottare i den finska vildmarken.) Den samtida kritiken noterade också detta; i Svenska Dagbladet konstaterade man bland annat att det är ”en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning”. Trots det utmanande namnet är filmen inte direkt vågad, inte efter moderna mått och förmodligen inte efter samtidens heller. (Vi kommer inte ens i närheten av, säg, den erotiska laddningen i Asta Nielsens dans i ”Afgrunden”.) Det mest utmanande i filmen är nog Karin Molanders koketta niece som flirtar med sin morbror, röker och – i en minnesvärd scen – lättjefullt kastar sig på soffan och blottar sina smalben på ett högst betänkligt sätt.

Erotikon var Tora Tejes genombrott inom filmen och det verkar som om rollen som försummad och lyxhungrig (”high maintenance”) professorshustru skulle ha passat henne som handen i handsken. Enligt filmens innehållsrika programblad – som jag lyckades hitta på ett antikvariat för inte så länge sedan – spelar hon ”den eleganta raskvinnan, vilket inte minst betyder ursinnigt utsökta toaletter”. I programbladet konstateras vidare:

Den raffinerade världsdamen har knappast ännu mött oss i någon svensk film, men nu gör hon sin entré i ”Erotikon”, i Tora Tejes förtjusande gestalt, höljd i creationer, som säkert skola komma de amerikanska filmfröknarna och -fruarna att blekna av avund! Men det är rätt åt dem – de ha alltför länge dominerat inom filmens modevärld. Den nationella självkänslan måste sålunda triumfera inför Tora Teje i ”Erotikon”!

Om din stil kan beskrivas som ”en triumf för den nationella självkänslan” så gör du förmodligen någonting rätt. Tora Teje verkar ha varit en raffinerad dam även i det privata, en filmstjärna före konceptet ”filmstjärna” egentligen var uppfunnet. Hon kom från fattiga förhållanden (hennes ursprungliga namn var det något mer prosaiska Tora Johansson) och liksom nästan alla andra av tidens filmskådisar hade hon börjat på teaterscenen. Men då hon gjorde sin filmdebut 1920 var hon redan en stor stjärna i teatervärlden. Enligt Yngve Hedvall (i det lilla häftet Tora Teje. En studie) hörde hon år 1919 till Stockholms mest avbildade personer – och, om man får tro Hedvalls beskrivning, förmodligen också de mest omskvallrade:

Alla tala om henne. Man vet i detalj, hur hon uppfört sig på sista maskeraden och vem hon där dansat mest med. Man känner till, vem hon mött på vägen från teaterns förmiddagsrepetition till hemmet på Riddaregatan, och man kan ge en bestämd förklaring på varför hon är så mager. Inga hemligheter finnas som bekant för skvallret – det vet ofta mycket mer än verkligheten!

En av Tora Tejes paradroller på teaterscenen var ”Salome” i Oscar Wildes sorgespel med samma namn. Jag lyckades faktiskt nyligen komma över ett exemplar av Wildes Salome som tillhört Tora Teje själv och uppenbarligen fungerat som hennes arbetsexemplar vid en uppsättning av pjäsen. Det rör sig om den tredje svenska upplagan av pjäsen, utgiven på Wahlström och Widstrands förlag 1914. På pärmen står det ”Fru Teje – Salome” i bläck och själva boken innehåller blyertsanteckningar av Tora Teje själv, mest angående hur olika repliker skall uttalas och hur Salome skall röra sig på scenen då andra personer talar. Vissa av anteckningarna har tyvärr blivit bortskurna då boken blivit inbunden – och det är förstås omöjligt att säga huruvida det är regissören eller Tora Teje själv som ligger bakom förändringarna och strykningarna – men det är i alla fall fascinerande läsning, som ger en viss inblick i hur det kan ha sett ut då Tora Teje dansade ”de sju slöjornas dans” inför den begeistrade Herodes och en likaledes begeistrad stockholmspublik. Annars är teatern ju ett flyktigt medium: då en pjäs har spelats är den borta för all evighet och lever kvar endast i minnet hos dem som sett den. Till skillnad från filmen.

För dem som är intresserade av mera Tora Teje-memorabilia rekommenderar jag ett besök på antikvariat.net – det verkar som om hennes bibliotek skulle ha spritts för de sju vindarna efter hennes död, och senast jag kollade fanns det fortfarande många böcker till salu som tillhört Tora Teje. Boknörd som jag är kan jag naturligtvis inte låta bli att omtala ett annat fynd: en bok som den finlandssvenska författaren Hagar Olsson skickat till Tora Teje, försedd med dedikation och allt. Hagar Olsson råkar vara en av mina favoritförfattare och dedikationen på titelbladet är mycket hagarolssonsk: ”Att jag fått se Tora Teje är det enda som kunnat försona mig med att jag aldrig sett Eleonora Duse”. High praise indeed! Det är trevligt att veta att Tora Teje också uppskattades på denna sidan av Bottenhavet – men så var kulturförbindelserna mellan Finland och Sverige också mycket intensivare under det tidiga 1900-talet. (Eller var de verkligen det? Ibland misstänker jag att desto djupare ner i historien man dyker, desto blindare blir man för samtiden. Vilket ju vore djupt tragiskt.)

Detta får räcka för denna gång. Jag kanske återkommer till Tora Teje i framtiden, hon är nog värd minst ett inlägg till (och jag inser nu att jag gett en lite för snäv bild av henne; Tora var dock mycket mera än en amorös professorsfru och en syndig Salome). För övrigt ber jag att få önska alla läsare en trevlig självständighetsdag!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s